En ungdom jag träffade idag pratade om tur och hela ansiktet lyste. Han log, vände bort huvudet och blev själv förvånad över hur bra han mådde. Han har upplevt tur. Tur som har gjort att livet tagit en ny vändning för honom. Tur som har gjort att han litar på sin egen kapacitet till att göra något annat än den väg han slagit in på när vi först träffade honom. Tur, som jag i mångt om mycket skulle kalla mod och styrka.
Det är inte första gången jag eller mina kollegor träffar en ungdom som lyckas vända livet under tiden hen har kontakt med oss. Som får framtidstro och prata om tur istället för otur. Det är ofta så. Vi träffar ungdomar i vårt arbete som ofta mår dåligt, har en svår livssituation eller som inte har hittat sitt sammanhang än. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag. Genom att lyssna och höra vad ungdomarna säger. Ta dem på allvar och stödja dem. Ge goda råd och kramar. Visa att vi står kvar även när ungdomen blir besviken på sig själv för att en förändring inte lyckades på första försöket. De har inget att skämmas för. Alla kan vi hamna i livssituationer som vi inte rår på helt ensamma. Det jag och mina kollegor gör i fältarbetet är inte att lösa deras problem. Vi stöttar dem till att hitta en utväg som fugerade för just den specifika ungdomen. Det är sällan samma väg för alla. Det som är gemensamt är att det är ungdomen själv som gör det svåra arbetet. Vi hjälper bara till. Vi kan prata och motivera till en framtidstro och vi kan praktiskt hjälpa till i kampen att få rätt förutsättningar så att ungdomen kan förändra. Ibland tar det kortare tid och ibland tar det längre tid. Ibland får vi se vilken direkt påverkan vi gör. Ibland får vi höra om det långt senare.
Det är inte sällan vi träffar ungdomar som kommit hit från andra länder. Dessa ungdomar har precis som alla andra ett behov av trygghet, framtidstro, samhörighet och möjligheter. Det gäller även för den ungdom som jag beskrev inledningsvis. Men det har skett en skiftning på stan. Det har hänt fler och fler gånger att jag har behövt höra oro och tvivel ifrån ungdomarna jag träffar i mitt arbete. Oro som handlar om vad som händer om Sverigedemokraterna vinner valet på söndag. Tvivel som även ungdomen jag pratade med idag känner.
”Kommer de slänga ut oss? Jag har permanent uppehållstillstånd, kan de ändå säga att jag måste åka? Vad kommer hända med mina vänner? Vi kom till Sverige för att det är bra och tryggt här, men nu tror jag inte Sverige är bra längre. Jag får inte rösta. Kan jag inte göra något för att påverka då? Vad röstar du på? Tror du att alla kommer rösta för att bli av med oss? Kommer jag vakna på måndag och behöva åka någon annanstans? Var ska jag ta vägen då? Jag har ju bara Sverige nu.”
De här frågorna är inte hypotetiska. De här frågorna är inte alla, bara några av de få som ställs. Men alla på samma tema. De ställs till mig och mina kollegor som ett uttryck för en verklig oro. Ytterligare en ovisshet om framtiden. En ovisshet som ingen ska behöva känna.
Jag behöver berätta, förklara och skapa rimliga förväntningar på vad det är som skulle kunna ske eller inte ske beroende på hur valet går. För mig är det ett fruktansvärt samtal att ha många gånger. Därför att de här ungdomarna redan har varit med om detta en gång eller flera. Eller så känner de någon som varit i den här situationen. Där omständigheter, samhällsklimat och politik gjort att de inte fått växa upp och leva sitt liv på en och samma plats. På samma gata där de är födda, i sina egna familjer, med sitt modersmål som första språk, med trygghet, med självklara vägar i livet, med svar på vad som ska hända i morgon eller nästa vecka. Någon annan eller något annat har valt åt dem att de ska lämna, fly, hitta en bättre plats, en trygg plats där de har möjligheten att skapa sig en framtid. Nu är dem här och de kämpar på precis som alla de ungdomar som är födda här. I perioder går det sämre, i perioder går det bättre. Nu riskerar de att ryckas upp med rötterna igen. Hur ska jag som fältarbetare kunna hjälpa dem att hitta en utväg i det? Det kan jag nog inte. Inte ensam i alla fall.
För mitt arbete som fältarbetare förutsätter att det finns praktiska möjligheter för mig att hjälpa de olika personerna jag möter beroende på deras behov. Utan en politik som står för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter blir jag rädd att den möjligheten försvinner. Då har jag och mina kollegor inte samma möjligheter att stötta unga till ett liv i trygghet på samma sätt som vi gör idag. Jag hoppas att så aldrig kommer bli fallet. Jag hoppas att jag och ungdomarna kan skratta åt våra samtal när valet väl har varit. Att det inte alls blev som befarat, att det blev mycket bättre.
Astrid Johnsson – Fältarbetare, City i Göteborg