Föreställ dig en nykär person. En person som knappt kan stå still, fnittrar ständigt och vad man än pratar om så lyckas personen på något vänster hela tiden få in samtalsämnet på hur fantastisk den nya kärleken är. Någon mer än jag som haft människor runt mig som är så…?
Föreställ dig nu att personen har planerat en romantisk middag på alla hjärtans dag, personen är så uppspelt och har sett fram emot detta väldigt länge. Men det blir ingen romantisk middag, personen blir istället dumpad. Hen får sitt hjärta krossat, på alla hjärtans dag. Hur mycket tror du att personen ser fram emot alla hjärtans dag året efter? Eller kanske sju år senare?
Föreställ dig nu istället ett barn som ser fram emot jul, barnet är sådär fnittrig och det splitter i hela kroppen av förväntan, julen är ju en fin högtid, eller hur? Men det blir inte bra, inte i år heller. Hur mycket tror du att barnet ser fram emot jul året efter? Det är en högtid som det ständigt pratas om, “alla” älskar den, och åh, jul jul, strålande jul. Eller hur?
Jag tycker inte om julen, inte alls för att vara ärlig. Inte för att varenda jul har varit fullständig kaotisk rent fysiskt. Utan för att varenda jul har varit kaotisk i mitt huvud. För att jular genom min barndom inte riktigt blev som de skulle. Jag har varit orolig för vuxna i min närhet och för de på lite längre avstånd, jag har fått ta lite för mycket ansvar och blivit vuxen lite för tidigt. Jularna i mitt liv har ibland varit bra, jag har varit trygg rent fysiskt. Men minnen och känslor från tidigare jular sitter kvar. Precis som minnen från alla hjärtans dag, om man blir dumpad.
Jag tycker att det är så svårt att förhålla mig till jul, för det pratas om jul överallt, dekorationer hänger uppe, och julsångerna går ju för fasen på repeat, hela hela hela tiden. Det är svårt att missa att julen är här. Hur förhåller man sig då till en högtid som man förväntas älska? Hur förhåller man sig till att alla i ens närhet är förväntansfulla när man själv får en stor klump i magen bara ordet nämns? Missförstå mig rätt, jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor och jag älskar att se när folk som verkligen älskar julen pratar om det. När jag träffat barn som knappt kan stå still för frågan “VAD FÅR JAG I JULKLAPP?” snurrar konstant i deras huvuden, jag lovar dig att mitt hjärta smälter. När folk pratar med mig om det och deras ögon gnistrar, det är något av det finaste jag vet. Så egentligen är det ju inte julen jag hatar. Det är mina känslor kring julen, mina tankar och mina erfarenheter.
Och jag lovar, jag försöker att inte visa detta, och jag ber aldrig någon att inte prata om det, för jul är något jag måste förhålla mig till, precis som den dumpade personen måste göra till alla hjärtans dag.
Men just i år är det jobbigt, kanske känns det annorlunda nästa år – vad vet jag? Men fram tills den dagen, då det känns lättare, så kommer jag fortsätta tänka på att om 4 dagar är det julafton, men om 5 dagar är det över.
// Tonåring
Tonåring, ett år, jag kan inte säga vilket, kommer DU att skapa en jul för dig och din familj, en jul som DU bestämmer hur den ska firas och efter ett par av dessa jular kommer du att tycka lite bättre om julen och en dag kommer du t o m att acceptera den! Jag kände som dig när jag var i tonåren och försökte stoppa huvudet i sanden när dagen var kommen – idag har vi skapat en egen jul – för det finns faktiskt inga regler när det gäller hur vi firar utan det är glädjen som är viktig, att ALLA är glada inte bara “i hatten” Bort med starkvarorna och in med julmust då kommer nog glädjen att vara hela helgen <3 så gjorde vi och peppar peppar men personer som tidigare var otrevligt och ohanterliga i sin berusning sitter lugnt med sin must – lite surt i början men idag fungerar det utan knot. Jag Hoppas du och dina gelikar hittar ERAN JUL och kan känna er lugna och trygga så som man ska kunna göra på julafton.