Vi tar kål på våra barn och unga om vi inte börjar lyssna på dem

Jag frågar mig om det finns en form av normativ stressen som utgör ett samhällsproblem som i sig ger oss ovälkomna symtom som vi helst av allt vi slippa se. Barn och unga är som mest utsatta för denna stress och i debatten saknas det helt ett långsiktigt perspektiv, alla lösningar är akuta lösningar som enbart lindrar tillfälligt.

I min verkligen tror jag att människan är en social varelse och att alla människor behöver tillhörighet (det finns de teoretiker som vill bevisa motsatsen). Kombinera detta utifrån förutsättningen att världen just nu blir mer och mer global. Idag kan en framgångsrik gruppkultur sprida sig över hela världen, en så kallad trend eller fluga kan bli en del av vår vardag och resten av världen inom loppet av mindre än en månad. Ta mobilspelet Pokémon Go som exempel, efter drygt en månad hade mer än 20 miljoner användare som spelar dagligen spelet.

Att vara normal innebär att vara en del av det normativa samhället, en del av en grupp och ett sammanhang där du som individ inte sticker ut. En upplevelse av att  vara normal måste vara den största gruppidentitet i världen. Sedan är självklart begreppet normal  flyttande i och med att samhällen ser olika ut på olika platser i världen. Att fira midsommar är normalt i Sverige men inte i Asien och att behålla skorna på dig inomhus är helt normalt i USA men inte i Sverige. Begreppet normalt blir dock bredare i och med att världen blir mer och mer global, informationsflödet möjliggör det för den mest framgångsrika normativa kulturen att sprida sig runt om i världen och därmed ersätta andra normativa kulturer.

Samtidigt är upplevelsen av att vara normal en chimär, normal finns ju självklart inte, det är ett skådespel av hur framgångsrikt du som individ lyckas visa upp dig  och hur väl denna uppvisning passar in inom det normala. Min slutsats är att detta gör människor väldigt stressade. Detta är en del av det nya moderna samhället vi lever i där vi tillsammans upprätthåller olika ideal som i slutändan tar kol på individer som inte lyckas leva upp till det som anses vara normalt. Speciellt barn och unga där behovet av tillhörighet är som störst. Om vi vuxna människor inte kan förhålla oss till den stressen som lägger sig över samhället om att inte nå upp till dessa ideal kommer barn och unga inte heller kunna göra detta.

Min övertygelse är att denna normativa stress i kombination med allt för många andra problematiska samhällsfaktorer så som segregering, psykisk ohälsa, växande socioekonomiska skillnader och socialt utanförskap är samhället dömt att få ta del av symtom som inte är välkomna. Symtom som vi helst av vill skära bort, dölja eller ta avstånd från. Det blir lättare att inte problematisera kring dessa symtom och att istället bota dem med ett piller eller genom att tvinga symtomen att inte existera.

Om vi tittar på det senaste nyheterna som cirkulerat i media den senaste tiden om vad som händer i Sverige kan vi snabbt upptäcka flertal av dessa symtom so  helt enkelt inte får finnas. I augusti rapporterade SR att barn som tar sömnmedlet melatonin har åttafaldigats, speciellt inom barngruppen med neuropsykiatriska diagnoser. Melatonin är inte ett godkänt läkemedel och det finns studier om att de rubbar sömnprocesser. I augusti uttalade sig justitie- och integrationsministern Morgan Johansson att vi måste skärpa straffen för skadegörelse och tydligare ungdomspåföljder på grund av alla bilbränder som har förekommit den senaste tiden i Malmö. Idag 7 oktober publicerade SR att bilbränderna under året har kartlagts och att dessa har tiodubblats under sommaren med tillhörande text att “Linköpingsbo: Jag tror att det är många som tycker det är spännande att testa gränser”. I en artikel Aftonbladet från 23 september skriver det att Polisen vädjar om att allmänheten skall filma bilbränderna, en annan lösning är att skaffa drönare.

Jag välkomnar debatten då jag å ena sidan förstår att barn som inte kan sova måste få hjälp. Jag förstår att de som får sina bilar uppbrända vill ha strängare påföljder för de som orsakar dem detta och att olika tekniska lösningar kan underlätta i polisens utredning. Det som å andra sidan helt saknas i debatten är ett långsiktigt perspektiv och tillvägagångssätt om hur vi får dessa människor, bland annat dessa barn och ungdomar, att må bra. Ingen av dessa lösningar, oavsett hur mycket det möjliggör en eventuell lindrande effekt eller inte,  så botar vi bara symtom i nuläget och inte grunderna till orsaken.

I detta är det min övertygelsen att arbetet med att kommunikationen och stöd måste bli bättre. En långsiktig lösning i en del av kommunikationen är att prata med barn och unga om det normativa kulturen i samhället och vilken stress som finns hos unga, detta kommer att gör underverk för barn och ungas välmående. Det är ett långsiktigt arbetet som kommer att ta tid och som självklart skall kombineras med kortsiktiga lösningar till en början. Vi kan dock inte stirra oss blinda på nuet för att i och med att pratar om just långsikt är det viktigt att börja med detta arbete redan idag och att detta blir en del av det media också förmedlar till allmänheten.

Martin Wramsby – Partille fältgrupp