Ale är en liten kommun i Västsverige. Vi är två fältassistenter som arbetar i kommunen strax norr om Göteborg. Vi vill gärna berätta om ett språkprojekt som vi är stolta över.
Allt startade med att en mellanstadieklass gav telefonkort till det transitboendet vi jobbade på i vintras. Klassen ville gärna träffa någon eller några från boendet. Vi tog med Reza från Afghanistan som bott ett par år i Ale. Han berättade för klassen om sin resa genom Europa och sin saknad efter sin familj. Klassen hade förberett många intressanta frågor och de lyssnade andäktigt till Reza. Vi upptäckte att mellanstadieeleverna som gick i årskurs fem var mycket kloka och ville bilda sig en egen uppfattning och inte bara lyssna till media. När vi lämnade skolan pratade vi om att det måste finnas fler klasser i Ale som skulle vilja få besök av en nyanländ ungdom.
Tiden gick och plötsligt var det nytt år och vi träffade kurator Rebecca på Ale gymnasium där språkeleverna går. Vi berättade om vår idé att låta eleverna berätta om sin resa till Sverige, samtidigt som våra femte-sjätteklassare får en möjlighet att ställa frågor och funderingar runt att vara ungdom på flykt. Rebecca blev väldigt intresserad och tog med sig idén till pedagogerna och rektor. Kort därefter meddelade skolan att det vore en fantastisk möjlighet för de som vågar praktisera svenska i verkligheten.
Nu var frågan hur vi skulle ro detta i land?
Vi kom fram till att vi behövde presentera idén till eleverna och att skolan gör det bäst. Samt ta reda på hur många som vill vara med. Det var viktigt att det var frivilligt eftersom det är en personlig historia som berättas och många har varit med om jobbiga händelser under vägen.
Vi streckade tider i våra kalendrar för att kunna åka med ut till skolor i Ale. En förfrågan gick samtidigt ut till rektorsgruppen där vi ställde en intresseförfrågan om att komma tillderas skolor. Det var ett rungande Ja på förfrågan.
Rebecka blev kordinator med våra tider och tog emot skolornas önskemål om besök.
Vi bokade en uppstart för att träffa grabbarna och börja jobba på framförandet. Vi kontaktade vår lokaltidning för att visa upp projektet samt få igång skolorna att boka tider. Det gav även grabbarna en bra kick och ger dem status.
Den 2 mars var det äntligen dags för oss att komma och träffa ett femtontal grabbar som var jättenyfikna. Vi förstod snabbt att det var olika hur länge de varit i Sverige, någon några månader och en annan ett par år. Vi presenterade oss och projektet samt lekte charader. En del av tiden ägnades åt kroppsspråk och att allt är möjligt om man bara vill. Journalisten tog bilder och skrev en bra artikel om projektet. Pedagogerna gav goda förutsättningar att under lektionstid arbeta med sitt anförande. Texten skrevs på svenska.
Andra träffen var en workshop där vi pratade om öppen, vänlig kroppshållning. Varje ungdom fick berätta under en minut om sin resa för gruppen. Samtidigt hade skolorna nappat och bokat upp tider.
Nu närmade sig steget ut i verkligheten.
Vi kommer aldrig glömma det första klassbesöket, inte minst när en journalist från GP ville följa med för att skriva om projektet. Fyra nervösa grabbar, näst intill illamående, tillsammans med två fältare som pratar oavbrutet samt en pedagog som försöker lugna grabbarna. Till slut är vi i Kykbyskolan i Nödinge som har många nationaliteter och vi ska besöka två femteklasser. Vi hade avtalat att starta upp och sedan ställa frågor under anförandet. Det var viktigt att alla förstod och kände sig bekväma att berätta och våga fråga.
Det var helt magiskt! Vi blev så berörda av berättelserna och av alla frågor som barnen hade. Tänk om alla vuxna kunde ha ett så öppet sinne såsom våra barn och ungdomar.
I skrivande stund så förbereder vi att tillsammans med grabbarna, Rebecka och pedagoger ta emot utbildningsnämnden som är jätteintresserade och imponerade av grabbarna.
Det här är en början till något. Varje människa har en röst och den är unik.
Bettan och Julle
Fältassistenter Ale