Var har alla bänkar tagit vägen? Plötsligt är det en tom, karg yta där jag tidigare kunde sätta mig en stund och vila mellan samtalen med ungdomarna. Jag ser mig omkring i Nordstan och upptäcker att i princip alla sittplatser tagits bort. Samma fenomen även på centralstationen; nästan inga bänkar kvar i väntsalen.
Min första tanke är att det byggs om och att det snart kommer nya bänkar, men efter ett par månader har jag insett att bänkarnas frånvaro är permanent. Här ska ingen sitta längre, inte vila, inte vänta; här ska man bara passera. Inte ens i väntsalen på tågstationen ska man kunna vänta sittandes. Det karga rummet gör att jag känner mig ovälkommen och mot slutet av ett arbetspass på ”fältet” är jag trött i både rygg och ben.
”Tramp, tramp, tramp gå på och trampa. Här finns ingenting att få. När du kommer hit härnäst åker du i mörk arrest. Det är bäst för dej att trampa och gå på”
Joe Hills gamla visa Luffaren dyker upp i mitt huvud. Bänkarna i city har antagligen försvunnit på grund av att de nyttjades av ’fel’ personer. För det var ju inte bara kunderna i Nordstan eller tågresenärerna som satt på de där bänkarna. Här vilade ju även de trasiga, fattiga och oönskade – tiggarna, de hemlösa, ungdomarna och en och annan fältarbetare.
Fenomenet kallas exkluderande design och tanken är att genom formgivning och design hålla oönskade människor borta i den aktuella miljön. Ibland genom att helt enkelt plocka bort sittplatser, ibland genom att göra bänkar smala, sluttande eller på annat sätt obekväma så man inte ska kunna ligga på dem.
Lösningen med exkluderande design står i skarp kontrast till det svenska folkhemmet och välfärdssamhället. Idén om ett samhälle som är ett hem för hela folket, och präglas av samförstånd och jämlikhet. Nu signaleras det istället att inte alla är välkomna i våra allmänna rum och att staden inte är för alla. Det är inte fattigdomen som bekämpas utan den fattige.
Joe Hill skrev texten till Luffaren (The Tramp) 1913 och det är sorgligt att den går att applicera på ett svenskt fenomen 2016.
”Neråt gatan stod en snut. Snuten snöt’en resolut och han fråga’n: ”Varför går du här och dräller fattigfan? Med till domaren, din sparv!” Domarn sade: ”Vilket larv. Vi vill inte ha nån luffare i stan!”
Amerikansk originaltext: Joe Hill, ”The Tramp”, 1913 Svensk text: Rune Lindström, 1963
Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg