Barnet framför oss sitter oroligt och biter på naglarna. Ibland övergår han till att med flinka fingrar skriva på telefonen som han har fått låna av oss. Han försöker febrilt att hitta en sovplats för natten. Vi gör likadant. Det är fjärde samtalet jag ringer angående den hemlösa pojken framför mig. Jag har slussats fram och tillbaka mellan olika instanser men det verkar som att ingen kan eller snarare vill hjälpa honom. ”Regler är regler”. Pojken förstår förmodligen inte allt jag säger men han förstår att jag blir arg på personen i den andra luren. När jag lagt på vänder han sig mot mig och säger på bruten svenska ”Ingen vill ha mig här”.
Vi hinner inte ringa fler samtal innan pojken har hittat en sovplats hos en kompis. Jag och min kollega ser på varandra och vi vet med oss att nu är vår chans över. Ikväll kommer vi inte lyckas ge honom ett tryggt boende för natten. Ikväll kommer vi inte kunna få honom att lämna livet som svenskt gatubarn.
När jag senare den natten går igenom Nordstan ser jag honom. Köpcentrat är nästan tomt på människor. Det enda stället det rör sig på är Mc Donalds där berusade krogbesökare trängs i långa köer för att få tugga i sig ett gäng cheeseburgare. Där utanför står han, pojken, helt övergiven. När jag går fram till honom vill han låna min telefon. Han fick tillslut kontakt med sin vän och den skulle komma inom kort. Jag hoppas att det stämde.
Dagen därpå började jag och mina kollegor ringa runt. Ta reda på vart han hör hemma. Vart han kan bo. Han måste finnas i något system, han måste väl ha ett hem någonstans? Det vi har lärt oss efter detta är att i Sverige kan migrationsverket och kommuner avskrivas ansvaret för ensamkommande barn om de inte tar emot det stöd som erbjuds. Detta innebär att vi helt plötsligt kan ha barn som lever på Sveriges gator som ingen anser sig ha ansvaret över. Barn som varit borta i månader som ingen frågar efter. Det finns ingen orolig förälder som kan leta efter dem, ingen ängslig släkting som ringer oss, ingen socialsekreterare som kastar sig på luren och hoppas att vi vet vem barnet är, ingen efterlysning som når fram till oss. Dessa barn behandlas som att de inte finns.
Det är inte ovanligt att Fältgruppen City arbetar med barn som avvikit från sina boendeplaceringar. När dessa barn är svenska medborgare är det alltid tydligt vart vi ska vända oss och det brukar finnas en plan på hur vi och andra ska få barnet att återvända. Då är det ingen som avskrivs ansvaret. När det gäller barn utan upphållstillstånd verkar det inte finnas någon planering för att få barnet tillbaka. Helt plötsligt kan barnet förlora sitt boende, sitt stöd och sin kommun. Hur är det möjligt att det finns barn som svenska kommuner kan avsäga sig ansvaret för? Jag förstår inte det men jag kan tänka mig att svaret skulle bli, ”regler är regler”. Detta mantra tror jag dessvärre ofta styrs av ekonomiska faktorer så som bristande resurser.
Vi har gatubarn i Sverige. Barn som inte har föräldrar eller ett samhälle som tar hand om dem. Barn som sover utomhus på parkbänkar, i garage och i ”bästa” fall kan bo hemma hos en vän eller någon som erbjuder en varm säng men som kräver sexuella tjänster i gengäld.
Det är dags att politiken fördelar mer pengar så att dessa barn kan få en bra start i Sverige. Det behövs mer pengar in i välfärden och att de pengarna läggs på rätt saker. Mer resurser för att få mottagande och boendet att fungera. Vi socialarbetare måste utveckla våra verksamheter och kunskaper så vi kan möta dessa barns behov på bästa sätt. Det stöd som finns idag räcker inte till och strukturerna passar inte alla. Det behövs en fördelningspolitik som gör att de som har råd kan hjälpa barn från Sveriges gator. Jag har svårt att tro att det finns någon som vill se att Sverige låter barn leva på gatan. Om vi inte godkänner att en svensk 15-åring sover på gatan ska vi inte heller tillåta att en blivande svensk 15-åring sover där.
Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg
2 svar