De senaste månaderna har vi på Fältgruppen City träffat fler ensamkommande ungdomar och unga vuxna som söker eller som nyligen har fått uppehållstillstånd i Sverige. Ungdomarna kommer från flera olika delar av världen, Syrien, Palestina, Marocko, Somalia osv. Vår upplevelse är att de ofta inte har någon annanstans att ta vägen än att vistas i city, framförallt i köpcentrat Nordstan. Ungdomarna uttrycker att de inte vill vara hemma, vilket ofta innebär ett boende för ensamkommande, en del bor hos släktingar och vissa (ej ensamkommande) har familjen i Sverige. De har mycket frågor om migrationsprocessen men vi har få svar att ge dem fonte dell’articolo. Flera önskar att gå i skolan och lära sig svenska. Andra frågar varför deras familj inte får komma hit nu när de har uppehållstillstånd.
I de fall där vår egen kunskap brister tar vi reda på fakta om processen kring att söka uppehållstillstånd. I kontakt med migrationsverket får vi fram är att ungdomar som kommer hit har rätt att gå i skola på samma villkor som alla andra barn i Sverige. Detta gäller dock endast om de är under 18 år, efter det så räknas de som vuxna. Det innebär att de i princip ska klara sig själva. De kan få jobba eller praktisera men ska då själva fixa ett jobb eller en praktikplats. Det är även så att om de kom hit innan de fyllt 18 år men får sitt uppehållstillstånd efter 18 år så är det svårare för familjen att komma hit på anhöriginvandring eftersom den unge då anses vara vuxen och ska klara sig själv. Det är dock möjligt att få hit familjen, men då måste man ansöka om det snarast möjligt efter att man fått sitt uppehållstillstånd. Migrationsprocessen tar enligt en handläggare på migrationsverket ca 9 månader, blir det negativt besked och man vill överklaga tar det ytterligare några månader. En farhåga vi har är att när processen tar så lång tid och dessa ungdomar inte har något de själva tycker är vettigt att göra så finns det stor risk att de hamnar i psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet.
Ungdomarna kommer hit med otroliga livshistorier och mycket i bagaget, men de har en enorm kapacitet och vilja att få ordning på sitt liv, att komma någon vart och få ett jobb och kunna få hit sin familj. Hur kan vi göra för att stötta och hjälpa dessa ungdomar i deras önskan att få påbörja sitt liv i Sverige? Framförallt, vad kan vi göra för dem som fyllt 18 år? De som anses vara vuxna men som egentligen mest av allt behöver få träffa sina föräldrar och syskon igen. Enligt barnkonventionen så är man barn upp till 18 år men det betyder inte att vi i Sverige måste sätta vår gräns för ensamkommande unga till 18 år. Vi anser att en 16-17 åring som har flytt från en hemsk situation och tagit sig till Sverige inte ska behöva ta ett vuxenansvar. Ett sådant krav är orimligt högt. Vilka andra barn som växer upp i Sverige tar så mycket vuxenansvar när de är 18 år? Borde vi inte, så mycket som möjligt, underlätta för dessa unga genom att ge dem mer stöd tills de åtminstone har fått gå gymnasiet och lärt sig svenska? Hur ska de annars kunna få en rimlig chans att vara vuxna i dagens Sverige?
Jenny Aleryd – Fältgruppen City, Göteborg