Vi vill ge de unga vi möter världen. Vi vet att vägen till att bli vuxen inte är lätt för någon och vi vet att vägen dit är förjävlig för vissa. För de ungas skull måste vi vara självkritiska och fundera på vad vi gör och hur vi gör det.
Det finns så många olika anledningar till att vägen framåt är tuff där fattigdom, svåra familjeförhållanden, trasiga relationer och frånvaro av demokratisering är några saker som håller vissa grupper tillbaka. Det finns mycket vi inte kan förändra i ett svep men vi vill vara med och skapa jämställdhet. Vi vill försöka ge våra unga en myriad av vägar in i livet som inte ska behöva begränsas av snäva syner på vad en ungdom kan vara beroende på vilket kön den föddes med. Våldet som medförs när maskulinitet förutsätts vara den stora, starka, bestämmande, känslobefriade och kontrollerade mannen förstör människoliv. Unga pojkar förväntas leva upp till omöjliga mansideal och våldet blir ett sätt i att försöka skaffa sig makt och inflytande när andra medel är otillgängliga. Maskulinitetsnormer förutsätter allt för ofta att en också blir en förövare. Men vi får inte glömma det vi vet, att förövarna många gånger själva är offer. Vi har alltid arbetat med offer men är det inte också vårt ansvar att jobba med de som utsätter andra för våld och övergrepp?
Det är lätt att trampa på i gamla hjulspår. Det är lätt att göra som vi alltid har gjort. Delvis för att det är så mycket vi gör bra men ibland måste vi våga ifrågasätta vårt sätt att arbeta. Det är så vanligt att säga ”men jag kan ju inte ändra på mig, jag är den jag är”.
Vi må använda oss själva som verktyg men genom olika metoder och teorier kan vi använda oss själva för att göra olika, göra nytt och annorlunda. Vi är ju professionella på jobbet och på jobbet är det vårt ansvar att möta våra ungdomar på bästa möjliga vis. Att var normkritisk handlar delvis om att ifrågasätta sig själv och sitt görande och kanske är självreflexion tillsammans med och med stöd av sin/a kollegor en av de bästa vägarna framåt. Normkritik är svårt, det ska vara svårt, men det öppnar också upp vårt sätt att förhålla oss till varandra.
För om vi tänker på oss själva, om vi tänker på vad vi säger till vem, på vem vi kramas med och vem tar vi i hand? Vem lär vi säga nej och stopp och lär vi någon att stoppa sig själv? Vem frågar vi om den är kär eller om hur relationen till mamma är? Vem ber vi sätta ord på sina känslor och vem oroar vi oss för som har sex med många? Vad avhyses som pojkstreck och finns ens något som heter flickstreck?
Vi kan inte sopa undan all världens hinder som motarbetar jämställdhet, men det lilla vi kan göra, bör vi göra och det börjar med oss.