Lär känna styrelsen i Riksförbundet för fältarbetare

Den 12-14 mars i år genomfördes den årliga rikskonferensen för fältare, där fältgrupper kommer från hela Sverige. Detta års tema var #intebaradittliv och handlade om jämställdhet som verktyg, normer och våldsprevention. Under årsmötet valdes en ny styrelse, med både kvarsittande styrelsemedlemmar och nyinvalda.

För att lära känna vilka personer som sitter i styrelsen har vi i opinionsgruppen, som är en del av Riksförbundet för fältarbetare, ställt tre snabba frågor till varje styrelsemedlem. Nu kan vi alltså få reda på vad fältarbetare allt från Järfälla till Gotland tycker är givande med RIF – och vad är egentligen det bästa med att vara fältarbetare?

58629921_1165085706949033_2066314839189356544_n
Från vänster överst: Jerry Wallén, Elsa Björklund, Martin Eidsten. Från vänster nederst: Karolina Nilsson Bernin, Anna Thunegard, Marcus Karlsson.

Elsa–Vice Ordförande & Medlemsansvarig – Fältgruppen Mölndals stad

  1. Vad tycker du är det bästa med att arbeta som fältarbetare?
    Att få finnas som en trygg vuxen i ungdomars liv och att få stötta ungdomarna där dem befinner sig. Att jobba med ungdomar är aldrig tråkigt och jag utvecklas varje dag i mötet med ungdomarna.
  1. Vad skulle du vilja påverka för frågor under din tid i RIF-styrelse?
    Som medlemsansvarig vill jag finnas som stöd för medlemmarna och stötta dem i just de frågor de brinner för. I övrigt vill jag arbeta för att värdet av fältarbete ska uppmärksammas! Förebyggande arbete gör skillnad!
  1. Vilket är ditt bästa tips till de som är intresserade eller redan verksamma som fältarbetare?
    Var nyfiken, ungdomarna är experter på sina egna liv. Glöm aldrig att ”bara” finnas där och lyssna kan vara så betydelsefullt!

 

Jerry Wallén – Regionansvarig – Fältgruppen Österåker

  1. Vad tycker du är det bästa med att arbeta som fältarbetare?
    Helt klart att finnas på de arenor där ungdomarna finns. Att inte behöva vänta på att de besöker verksamheten eller tar kontakt med mig, utan att jag som trygg vuxen finns tillgänglig i ungdomarnas vardag.
  1. Vad skulle du vilja påverka för frågor under din tid i RIF-styrelse?
    Jag ser enormt mycket fram emot att få följa med -och vara delaktig i den ständiga utvecklingen som sker i vår yrkeskår i takt med att samhället förändras.
  1. Vilket är ditt bästa tips till de som är intresserade eller redan verksamma som fältarbetare?
    Jag är helt säker på att vi på sikt kommer att bli fler vuxna i olika professioner som finns på ungdomarnas offentliga arenor. Mitt tips blir därför riktat till dem som idag arbetar som exempelvis fritidsledare på fritidsgård men som funderar på att arbeta uppsökande, att vässa sina kunskaper i nätverksarbete, risk & skyddsfaktorer och i hur andra funktioner så som socialtjänsten fungerar. För att sedan använda sitt stora relationskapital för att göra skillnad på ett metodiskt och strukturerat sätt.

 

Anna Thunegard – Ordförande – Fältfritidsledare Gotland

  1. Vad tycker du är det bästa med att arbeta som fältarbetare?
    Att det är så varierande att man kan styra mycket själv. Att ingen dag är den andra lik.
  1. Vad skulle du vilja påverka för frågor under din tid i RIF-styrelse?
    Att vi alla jobbar mot en gemensamvärdegrund, och bemötande mot både ungdomar och andra vuxna.
  1. Vilket är ditt bästa tips till de som är intresserade eller redan verksamma som fältarbetare?
    Det är ett otroligt roligt jobb där du använder dig själv som verktyg, att möta ungdomar som faktiskt lyckats genom att de mött en vuxen som såg dem. Det bästa tipset är att vara öppen och inlyssnande.

 

Marcus Karlsson – Sekreterare– Järfälla kommun

  1. Vad tycker du är det bästa med att arbeta som fältarbetare?
    Jag säger två saker. Att få träffa alla dessa härliga ungdomar och dessutom uppskattar jag den stora variation i arbetsuppgifter som vi fältare har. Man får göra allt möjligt roligt!
  1. Vad skulle du vilja påverka för frågor under din tid i RIF-styrelse?
    Min första utgångspunkt var att göra mitt bästa och lära mig. Efter drygt ett år inom styrelsen har min viktigaste fråga blivit att försöka öka intresset för att medlemmar ska engagera sig i föreningen. Idag finns det många möjligheter att göra det, t.ex. genom styrelsen, olika arbetsgrupper, opinionsgruppen, regionssamordnare, instagramkontot eller bloggen. Alla bidrag är värdefulla!
  1. Vilket är ditt bästa tips till redan verksamma som fältarbetare?
    Kvalitet före kvantitet! Det är bättre att göra några få saker riktigt bra, än att göra massor som blir okej. Här gäller det att kunna prioritera och säga nej när det behövs.

 

Karolina ”Karro” Nilsson Bernin – Kassör – Fältsekreterare i Sundbyberg stad

  1. Vad tycker du är det bästa med att arbeta som fältarbetare?
    Mötet med ungdomarna i deras miljöer och vårt förebyggande arbete när vi kör interaktiva lektioner med eleverna. 
  2. Vad skulle du vilja påverka för frågor under din tid i RIF-styrelse?
    Få med fältare från hela Sverige i de arbetsgrupper som finns och kommer att bildas.
  3. Berätta om ett viktigt och inspirerande möte du fått genom arbetet som fältarbetare!
    Ett möte med en ungdom som blivit vittne till en händelse och vägrade vittna. Hens lärare förde oss samman och vi gick tillsammans till Stödcentrum hos polisen och hen var beredd att vittna efter ett bra emottagande. Hen och jag fick en bra kontakt och vi gick på Polismuseet tillsammans eftersom hen blev nyfiken på att bli polis efter gymnasiet. Vi har än idag lite kontakt och detta var för drygt 10 år sedan.

 

Martin Eidensten – Webbansvarig – Fältgruppen Farsta

  1. Vad tycker du är det bästa med att arbeta som fältarbetare?
    Att få vara en annan slags vuxen som kan möta ungdomar i situationer där de annars ofta lämnas ensamma.
  1. Vad skulle du vilja påverka för frågor under din tid i RIF-styrelse?
    Jag vill jobba för att den oerhörda kunskap vi har i vår grupp lyfts fram och sprids. Både inom vår grupp och utanför.
  1. Berätta om ett viktigt och inspirerande möte du fått genom arbetet som fältarbetare!
    Som fältare är det inte alltid vi vet när vi förebygger eller hjälper. Något vi upplever som litet kan en ungdom uppleva som oerhört stort. Efter ett klassjobb uttryckte en ungdom att hen var ensam genom att ge mig en lapp. Efter det försökte jag få till en kontakt men lyckades inte. Jag hälsade alltid när vi sågs men det blev aldrig mer än några minuter och inte många gånger totalt. Hen bytte skola några månader senare och jag kände att jag misslyckats. Två år senare får jag ett SMS av ungdomen som ville tacka för stödet och berätta att hen nu har det bra och har massa vänner i nya klassen.

 

Opinionsgruppen
Annie Billingsdal, Fältare i Göteborg City
Astrid Johnsson, Fältare i Göteborg City
Johan Andersson Berg, Fältare i Göteborg City
Sofia Johansson, Fältare i Borås

Ska det va såhär?

En ungdom jag träffade idag pratade om tur och hela ansiktet lyste. Han log, vände bort huvudet och blev själv förvånad över hur bra han mådde. Han har upplevt tur. Tur som har gjort att livet tagit en ny vändning för honom. Tur som har gjort att han litar på sin egen kapacitet till att göra något annat än den väg han slagit in på när vi först träffade honom. Tur, som jag i mångt om mycket skulle kalla mod och styrka.

Det är inte första gången jag eller mina kollegor träffar en ungdom som lyckas vända livet under tiden hen har kontakt med oss. Som får framtidstro och prata om tur istället för otur. Det är ofta så. Vi träffar ungdomar i vårt arbete som ofta mår dåligt, har en svår livssituation eller som inte har hittat sitt sammanhang än. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag. Genom att lyssna och höra vad ungdomarna säger. Ta dem på allvar och stödja dem. Ge goda råd och kramar. Visa att vi står kvar även när ungdomen blir besviken på sig själv för att en förändring inte lyckades på första försöket. De har inget att skämmas för. Alla kan vi hamna i livssituationer som vi inte rår på helt ensamma. Det jag och mina kollegor gör i fältarbetet är inte att lösa deras problem. Vi stöttar dem till att hitta en utväg som fugerade för just den specifika ungdomen. Det är sällan samma väg för alla. Det som är gemensamt är att det är ungdomen själv som gör det svåra arbetet. Vi hjälper bara till. Vi kan prata och motivera till en framtidstro och vi kan praktiskt hjälpa till i kampen att få rätt förutsättningar så att ungdomen kan förändra. Ibland tar det kortare tid och ibland tar det längre tid. Ibland får vi se vilken direkt påverkan vi gör. Ibland får vi höra om det långt senare.

Det är inte sällan vi träffar ungdomar som kommit hit från andra länder. Dessa ungdomar har precis som alla andra ett behov av trygghet, framtidstro, samhörighet och möjligheter. Det gäller även för den ungdom som jag beskrev inledningsvis. Men det har skett en skiftning på stan. Det har hänt fler och fler gånger att jag har behövt höra oro och tvivel ifrån ungdomarna jag träffar i mitt arbete. Oro som handlar om vad som händer om Sverigedemokraterna vinner valet på söndag. Tvivel som även ungdomen jag pratade med idag känner.

”Kommer de slänga ut oss? Jag har permanent uppehållstillstånd, kan de ändå säga att jag måste åka? Vad kommer hända med mina vänner? Vi kom till Sverige för att det är bra och tryggt här, men nu tror jag inte Sverige är bra längre. Jag får inte rösta. Kan jag inte göra något för att påverka då? Vad röstar du på? Tror du att alla kommer rösta för att bli av med oss? Kommer jag vakna på måndag och behöva åka någon annanstans? Var ska jag ta vägen då? Jag har ju bara Sverige nu.”

De här frågorna är inte hypotetiska. De här frågorna är inte alla, bara några av de få som ställs. Men alla på samma tema. De ställs till mig och mina kollegor som ett uttryck för en verklig oro. Ytterligare en ovisshet om framtiden. En ovisshet som ingen ska behöva känna.

Jag behöver berätta, förklara och skapa rimliga förväntningar på vad det är som skulle kunna ske eller inte ske beroende på hur valet går. För mig är det ett fruktansvärt samtal att ha många gånger. Därför att de här ungdomarna redan har varit med om detta en gång eller flera. Eller så känner de någon som varit i den här situationen. Där omständigheter, samhällsklimat och politik gjort att de inte fått växa upp och leva sitt liv på en och samma plats. På samma gata där de är födda, i sina egna familjer, med sitt modersmål som första språk, med trygghet, med självklara vägar i livet, med svar på vad som ska hända i morgon eller nästa vecka. Någon annan eller något annat har valt åt dem att de ska lämna, fly, hitta en bättre plats, en trygg plats där de har möjligheten att skapa sig en framtid. Nu är dem här och de kämpar på precis som alla de ungdomar som är födda här. I perioder går det sämre, i perioder går det bättre. Nu riskerar de att ryckas upp med rötterna igen. Hur ska jag som fältarbetare kunna hjälpa dem att hitta en utväg i det? Det kan jag nog inte. Inte ensam i alla fall.

För mitt arbete som fältarbetare förutsätter att det finns praktiska möjligheter för mig att hjälpa de olika personerna jag möter beroende på deras behov. Utan en politik som står för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter blir jag rädd att den möjligheten försvinner. Då har jag och mina kollegor inte samma möjligheter att stötta unga till ett liv i trygghet på samma sätt som vi gör idag. Jag hoppas att så aldrig kommer bli fallet. Jag hoppas att jag och ungdomarna kan skratta åt våra samtal när valet väl har varit. Att det inte alls blev som befarat, att det blev mycket bättre.

 

vallokal2018
Astrid Johnsson – Fältarbetare, City i Göteborg

Kielos budord

Till vår fantastiska kollega Kielo Penttinen som går i pension.

Kielo är en erfaren och driven person som jobbat längst med uppsökande fältarbete av oss i Fältgruppen Angered. Hon har lärt oss så mycket under åren; detta då hon är en person som har många visdomsord på lager som hon gärna delar med sig av. En del har varit lättare att förstå sig på än andra, men vi som varit hennes kollegor har alltid eftersträvat att följa dem så gott vi har kunnat. När hon nu lämnar oss för en tveklöst lika aktiv fritid, lämnar hon oss i stor saknad men med många klokheter i våra ryggsäckar. Vi tänkte här dela med oss av några utav ”Kielos budord” vilket består av ett antal råd som vi fångat upp under årens lopp som hennes arbetskamrater. Dessa budord ramade vi även in och gav som present till Kielo i julklapp för två år sedan.

 kielo1

 Kielos tio budord.

1.  Du ska aldrig lova ungdomar något du inte kan hålla  

Ungdomar vi jobbar med kan ha blivit svikna av vuxenvärlden många gånger. När vi försöker bygga relation och tillit får vi aldrig svika det förtroendet. Ett löfte kan betyda mer än vi tror.

2. Du ska alltid fälta på ettans växel 

När vi är ute i områdena och ungdomar ser oss är det viktigt att vi bjuder in till samtal genom att visa att vi inte har bråttom.

3. Du ska veta att alla människor går igenom stadierna morgon, förmiddag, middag, eftermiddag och kväll i livet

#densomvetdenvet

4. Vid dagens slut ska du ha åstadkommit något som var värt att stiga upp ur sängen för 

Detta kan vara ett mål för varje arbetsdag, som ett försök att hitta en mening i arbetet. Det är viktigt att kunna uppskatta ens egna arbete, även i det lilla.

5. Du ska inte svära på finska 

Efter Kielos hårda uppväxt på finska landsbygden har svordomarna på det finska språket fått en annan innebörd, därav är dom bannlysta.

6. Du ska aldrig lämna en kollega med hög arbetsbelastning ensam 

När man arbetar i ett arbetslag är det viktigt att se till gruppens behov. Vi har alla ett gemensamt mål i arbetet, därav är det viktigt att hjälpas åt och se när någon behöver en hjälpande hand, trots att denne kanske inte ber om den.

7. Du ska lära dig att lyssna på växterna när de talar till dig 

Om du spenderar tid med växter och försöker läsa av hur de mår så kan du lära dig att kommunicera med dem och se vilka behov de har. Detta är mycket viktigt för ett levande hem och för att få en frisk arbetsatmosfär, samt för att lära sig att respektera allt levande.

8. Vid fältande ska du alltid täta vid möte med andra 

Vi jobbar som ett team när vi arbetar uppsökande och det är viktigt att vi håller ihop i alla situationer; en regel som har funnits sedan finska vinterkriget.

9. Du ska alltid behålla köttbullarna på tallriken 

Vid formella middagar på arbetsplatsen såsom det årliga julbordet skall vi icke glömma att vi är tjänstemän som har ögonen på oss och måste alltid hålla ”måttet”. Därav får vi aldrig bli mer förfriskade än att vi kan behålla köttbullarna på tallriken. Denna regel gäller även för prinskorvar.

10. Har du tid att klaga på något har du tid att göra något åt det 

Det är väldigt lätt att kritisera ett beteende eller ett problem, men att samtidigt glömma av du själv är en del av lösningen och måste bidra till denna. Detta leder oss in på ytterligare ett talesätt som Kielo anammat: ”bakom varje klagomål finns ett önskemål”. Det är viktigt att inte tappa bort denna riktning under livets konflikthanteringar.

 

Historik 

Kielo menar att den röda tråden genom hennes arbetsliv alltid har varit ungdomsfokus. Under livets gång är hon tacksam att hon lärt sig vikten av att förändra det hon inte kan acceptera, acceptera det hon inte kan förändra, och förståndet att förstå skillnaden mellan dessa.

kielo2

Kielo startade sin karriär i Angered i januari 1980. Hon började arbeta i Rannebergens badhus som badmästare. Därefter gick hon en intern fritidsledarutbildning och började på Rannebergens parklek, öppna förskola samt eftermiddagsverksamhet för mellanstadieelever. Efter att parklekarna försvann deltog hon i områdesarbete i Rannebergen med olika projekt för ungdomar. Vidare började Kielo på Gårdstens fritidsgård i början av 90-talet, vilket blev den arbetsplats som hon arbetat på längst under sin karriär. År 2005 tog Kielo sin socionomexamen. Året därpå började hon på GUTS, en mötesplats för tjejer och transpersoner. Hon hann gå tillbaka till Gårdstens fritidsgård som metodutvecklare innan hon till sist blev anställd i fältgruppen 19/10 2010. Sedan dess har hon hunnit gå igenom ett antal chefsbyten, organisatoriska tillhörigheter samt ändrat arbetsuppdrag. För cirka 6 år sedan fick vi det uppdrag vi har i dagsläget och blev Fältgruppen Angered. Resten är historia.

Fältgruppen Angered

 

A-traktorer

 

”Hur många ska ha A-traktor?” Frågan ställs av en av våra områdespoliser till en sjundeklass på 23 elever. Nästan hälften av ungdomarna räcker upp handen, intresset är stort. Vi är på en av kommunens två högstadieskolor, och pratar tillsammans med polisen om våld, kränkningar och ofredande, men också om vilka lagar och regler som gäller i trafiken.

2017-06-15 20.46.53

Samtidigt, på sociala medier och i samhället, pågår debatten om A-traktorernas vara eller inte vara. Vissa tycker att de helt ska förbjudas, andra tycker att man ska höja hastigheterna istället.

Jag förstår att om man har stressigt till jobbet en morgon att det kan vara väldigt irriterande att hamna i en bilkö bakom en gammal Volvo 740 med LGF-skylt där bak. Och att man blir förbannad när en 16-åring kör vårdslöst genom samhället i en skrothög som väger över ett ton kan jag också förstå.

Men det är inte alla som har sett gnistan i en ung killes ögon när han visar bilder på sitt ”bygge” som står hemma på gården. Eller nervositeten och förhoppningen hos en tjej som berättar att det snart är dags för teoriprovet för att ta AM-kort. Friheten att som 15-åring kunna sätta sig i sin egen ”bil” och ta sig var man vill (i 30 km/h) är ovärderlig för våra ungdomar som bor på landsbygden, långt bort från kollektivtrafik.

För oss fältare är det ett utmärkt samtalsämne i kontakten med ungdomarna. Att kommentera en skog av wunderbaums i backspegeln eller berömma någon för den egengjorda bakvingen blir ett sätt att visa dessa ungdomar at deras intresse faktiskt uppmärksammas och uppskattas av en del vuxna. Vi har ungdomar som kommer fram till oss och stolt berättar att de har satt på nya fälgar på traktorn eller monterat nya extraljus. Lika ofta får man höra att en packning har gått eller att växellådan har rasat. Men det är genom att möta ungdomarna i deras med- och motgångar som vi bygger relationerna. Om de fyra första samtalen handlar om luftfilter, växelspaksknoppar och bränsleförbrukning så kanske det femte handlar om något jobbigt som hänt, hemma eller i skolan.

Som fältare är det viktigt att följa utvecklingen och trenderna i ungdomsgrupperna, och ta det till sig. Om man är uppdaterad om vilket mobilspel som är populärt, vilka tv-serier man absolut inte får missa eller hur man ska snurra en fidget spinner, har man ett bra utgångsläge i kontakten med ungdomarna. Genom att känna till de regelverk som finns och vilka termer och utryck som används, gäller samma sak med A-traktorer.

Men samtidigt som vi uppmuntrar ungdomarna i deras intresse händer det att vi även får tillrättavisa dem när vi ser att de kör vårdslöst, eller om de kör med passagerare på flaket. Vi förklarar, och de är väl medvetna, om vilka konsekvenser beteendet kan få. Nästan alla dessa samtal avslutas med ett ”Kör försiktigt!” från oss och ett ”Detsamma!” från ungdomen.

Tillbaka i klassrummet. Polisen ställer frågor till de blivande A-traktorförarna. Hur fort får man köra? Måste man ha bälte? Hur många får sitta i? De allra flesta och bra koll på vilka regler man ska följa, samtidigt som jag vet att majoriteten med största sannolikhet kommer bryta flera av dem när det väl kommer till kritan.

Niklas Vestlund, Fältsekreterare Gnosjö kommun.

Att använda symboler som metod.

 

Det är tidig eftermiddag när jag och min kollega kommer till kanaltorget, stället där både vi och polisen lägger mycket tid. Det är många ungdomar som rör sig här och polisens intresse är fokuserat till dom som står vid Älvrummet och säljer droger. Solen skiner men det är jävligt kallt. På mig har jag vår svarta fältarjacka och ur fickan hänger mitt nyckelband med regnbågens alla färgerna på. Stolt svingas pridefärgerna fram och tillbaka i snålblåsten.

Vi träffar ganska snabbt sju killar som vi träffat några gånger förut. Tidigare har vi mest har snackat om skola och hur det är att vara ny i ett land. På plats är också två tjejer som är första gången vi möter. Vi kramas med några och tar i hand med någon. Artighetsfraserna rabblas och vi undrar vad planen för kvällen är, som vi alltid gör. Plötsligt tar någon mina nycklar och skojar om att sno dom. Jag skrattar med och säger varsågod, jag förstår om du vill ha det där snygga bandet. Vad är det frågar någon och en annan svarar att du är bög. Diskussionen är igång. Fördomarna flyger men bemöts snabbt av andra i sällskapet. Vadå då? Tänk om din kompis är bög, du måste ju gilla honom ändå. Vi hinner avhandla mänskliga rättigheter, kompisskap, hur en kille förväntas vara, om tjejer är lika kåta som killar, sex och vad hetero homo bi och trans betyder på 20 minuter. Skratt blandat med allvar.

Det sitter säkerligen ett 30 tal ungdomar på vid en trappa som vi besökte mycket innan den togs bort. Alla sitter och röker med varsin power king i handen. Någon börjar dra i mina nycklar. Vad är det där? Omäh, det är ju prideflaggan. Vad betyder det då? Att man ska få va kär i den man vill.

Samtalet fortsätter men att någon hävdar att det inte är helt sant. Flaggan handlar också om att jag får va den jag är. Typ vara kille om jag vill eller tjej om jag vill. Någon tycker att det spelar väl ingen roll vem man är ihop med, bara den är schysst. En annan hävdar att alla själva väljer vilken sexualitet den har. På den halvtimmen vi står där har olika kompisgäng engagerats i frågan och vi har pratat om kön är viktigt, om vad religion säger och vad religion inte säger, svartsjuka, om att komma ut inför föräldrar, könssjukdomar och att någon är jävligt trött på att behöva försvara sin sexualitet. Mycket allvar blandat med skratt.

Någon har bett mig stoppa undan bandet om vi skulle fortsätta prata. Först uppfattade jag det som att personen blev upprörd på grund av fobi, men det visade sig att personen hade flera vänner som råkat illa ut för den saken som hen beskrev det. Det väckte jobbiga minnen av förtryck.

Någon har lite mer i skymundan kommit fram för att fråga mer om vad det betyder med bisexualitet efter att vi lämnat dens kompisar där vi pratat om vad hbtq betyder. För jag funderar på om jag kanske är det .

Det är så många viktiga samtal jag haft som jag delvis kan tacka mina nycklar för. Att få stoltsera med prideflaggan betyder mycket för mig och det är roligt att kunna använda den som metod i mitt uppsökande arbete. Jag vill med den visa att jag inte utgår från att alla är hetero och det är helt okej. Jag vill ge en trygghet till den som känner att det behövs och jag vill kunna svara på frågor om någon undrar vad det kan innebära. Genom ett numer rätt så skitigt nyckelband så väcker jag nyfikenhet hos vissa och förakt hos andra men hela tiden med målet att samtal kan ge förståelse och att kärlek är fin mellan alla som vill dela den.

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

Ung och hbtq – Så blev jag stärkt!

Bilderna går verkligen isär.

”Varför jobbar ni här? Ungdomarna här är ju kriminella!”De orden fick jag till mig av en polis för ett tag sedan. För mig var det ett ställningstagande av den personen. Att vissa människor inte är värda någon tid. Vissa barn alltså. Och att socialt arbete inte hjälper.

Ja, bilder går isär. Senast jag jobbade på stan berättade en om outhärdlig ångest och visade sedan färska skärsår på armarna. En som såg svullen och nästan misshandlad ut, som kvällen tidigare misslyckats med ett självmord. En som visade upp en knivskada på handen som den fått när den försvarat sin vän. En som höll på att åka på stryk av en gubbe då ungdomen sagt i från när gubben försökt ta någon på rumpan. Två som sover utomhus och en som inte vågar åka hem för att då kommer pappan dela ut slag. En vars homosexualitet misstros av migrationsverket vilket förmodligen kommer leda till att den blir deporterad. En som blir konstant mobbad i skolan, en som känner sig dum och hoppat av skolan och en som inte får gå i skolan trots att det är det enda den vill. 

Jag säger inte att polisen har fel i sak men jag möter ungdomar som behöver stöd och hjälp och någon på sin sida. Den bilden finns också. Därför jobbar vi på Nordstan.

 

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

(Detta inlägg är en replik på GPs artikel publicerad 161201)

Bilden av Nordstan går isär

Diagnosdebatten – att avvika från normen och utdöende dygder

men-311308_960_720.png

Neuropsykologiska diagnoser finns för att individer behöver hjälp med att förstå, få stöd och hjälp med problematik i sitt liv och sin vardag. Dock sker det idag en omfattande överdiagnostisering av neuropsykologiska diagnoser. Att ge barn och unga som är  udda eller avvikande diagnoser är inte en lösning på vårt problem att inte kunna hantera dem. Vi måste hitta långsiktiga lösningar, tolerera  och anpassa vårt samhälle för individer vi inte tycker passar in.

Kropp och själ är ett radioprogram på Sveriges Radio P1. I och med att jag arbetar kvällar på tisdagar hinner jag lyssna på  kropp och själ som sänds på förmiddagen när jag äter frukost (Ja, jag är lite gubbig som lyssnar på P1). Tänkt mest kort redogör för vad de nämnde i de senaste avsnitt som sänds i tisdags som handlar om psykiatrin och överdiagnostiseringen och vad det väckte hos mig.

Autism har under den senare tiden ökat 50 till 70 gånger. Debatten handlar bland annat om att människor som avviker från den sociala normen, är blyga eller tillbakadragna, blir ämne för medicinering. Budskapet är att medicinering behövs hos dessa individer likt att en diabetiker behöver insulin för att kunna leva ett normalt liv.

Hur ser det egentligen ut med toleransen för social avvikelser bland barn och unga?

Varför har vi så stort behov av att kemiskt indoktrinera barn att passa in i det normativa samhället, det som upplevs som normalt?

Debatten borde handla om att tillåta barn och unga att vara annorlunda. Det var inte allt för länge sedan människor med normbrytande sexualitet skulle medicineras för att passa in, idag har vi kommit långt i en sådan debatt i förhållande till hur det såg ut för 20 år sedan. Vill tillägga att det inte handlar om att avskaffa diagnoser(!). Det handlar om  att bemöta barn och unga utifrån att de är individer(offer) som ger uttryck för ett samhälle som lider av stora svårigheter med tolerans för olikheter och brist på förmåga att hantera dessa avvikelser. Det finns många individer som blir hjälpta av diagnoser och stöd utifrån detta och dessa individer måste fortsatt få denna hjälp. Vill knyta an till mitt förra inlägg jag skrev, har en känsla av att samhället lägger så mycket tid och energi på att hitta snabba lösningar när vi egentligen borde stanna upp och ta oss tiden att fundera på vad vi kan göra bättre utifrån ett långsiktigt perspektiv. Vi måste ge mycket mer utrymme för att kommunicera och lyssna på varandra. Lyhördhet känns ju närmast som en utdöende dygd i ett samhälle som ger allt mer utrymme åt quick-fixes, multi-tasking, självständighet och mobilitet.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

Lyssna gärna på programmet:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1272

Vi tar kål på våra barn och unga om vi inte börjar lyssna på dem

Jag frågar mig om det finns en form av normativ stressen som utgör ett samhällsproblem som i sig ger oss ovälkomna symtom som vi helst av allt vi slippa se. Barn och unga är som mest utsatta för denna stress och i debatten saknas det helt ett långsiktigt perspektiv, alla lösningar är akuta lösningar som enbart lindrar tillfälligt.

people-336216_1280

I min verkligen tror jag att människan är en social varelse och att alla människor behöver tillhörighet (det finns de teoretiker som vill bevisa motsatsen). Kombinera detta utifrån förutsättningen att världen just nu blir mer och mer global. Idag kan en framgångsrik gruppkultur sprida sig över hela världen, en så kallad trend eller fluga kan bli en del av vår vardag och resten av världen inom loppet av mindre än en månad. Ta mobilspelet Pokémon Go som exempel, efter drygt en månad hade mer än 20 miljoner användare som spelar dagligen spelet.

Att vara normal innebär att vara en del av det normativa samhället, en del av en grupp och ett sammanhang där du som individ inte sticker ut. En upplevelse av att  vara normal måste vara den största gruppidentitet i världen. Sedan är självklart begreppet normal  flyttande i och med att samhällen ser olika ut på olika platser i världen. Att fira midsommar är normalt i Sverige men inte i Asien och att behålla skorna på dig inomhus är helt normalt i USA men inte i Sverige. Begreppet normalt blir dock bredare i och med att världen blir mer och mer global, informationsflödet möjliggör det för den mest framgångsrika normativa kulturen att sprida sig runt om i världen och därmed ersätta andra normativa kulturer.

Samtidigt är upplevelsen av att vara normal en chimär, normal finns ju självklart inte, det är ett skådespel av hur framgångsrikt du som individ lyckas visa upp dig  och hur väl denna uppvisning passar in inom det normala. Min slutsats är att detta gör människor väldigt stressade. Detta är en del av det nya moderna samhället vi lever i där vi tillsammans upprätthåller olika ideal som i slutändan tar kol på individer som inte lyckas leva upp till det som anses vara normalt. Speciellt barn och unga där behovet av tillhörighet är som störst. Om vi vuxna människor inte kan förhålla oss till den stressen som lägger sig över samhället om att inte nå upp till dessa ideal kommer barn och unga inte heller kunna göra detta.

Min övertygelse är att denna normativa stress i kombination med allt för många andra problematiska samhällsfaktorer så som segregering, psykisk ohälsa, växande socioekonomiska skillnader och socialt utanförskap är samhället dömt att få ta del av symtom som inte är välkomna. Symtom som vi helst av vill skära bort, dölja eller ta avstånd från. Det blir lättare att inte problematisera kring dessa symtom och att istället bota dem med ett piller eller genom att tvinga symtomen att inte existera.

Om vi tittar på det senaste nyheterna som cirkulerat i media den senaste tiden om vad som händer i Sverige kan vi snabbt upptäcka flertal av dessa symtom so  helt enkelt inte får finnas. I augusti rapporterade SR att barn som tar sömnmedlet melatonin har åttafaldigats, speciellt inom barngruppen med neuropsykiatriska diagnoser. Melatonin är inte ett godkänt läkemedel och det finns studier om att de rubbar sömnprocesser. I augusti uttalade sig justitie- och integrationsministern Morgan Johansson att vi måste skärpa straffen för skadegörelse och tydligare ungdomspåföljder på grund av alla bilbränder som har förekommit den senaste tiden i Malmö. Idag 7 oktober publicerade SR att bilbränderna under året har kartlagts och att dessa har tiodubblats under sommaren med tillhörande text att ”Linköpingsbo: Jag tror att det är många som tycker det är spännande att testa gränser”. I en artikel Aftonbladet från 23 september skriver det att Polisen vädjar om att allmänheten skall filma bilbränderna, en annan lösning är att skaffa drönare.

Jag välkomnar debatten då jag å ena sidan förstår att barn som inte kan sova måste få hjälp. Jag förstår att de som får sina bilar uppbrända vill ha strängare påföljder för de som orsakar dem detta och att olika tekniska lösningar kan underlätta i polisens utredning. Det som å andra sidan helt saknas i debatten är ett långsiktigt perspektiv och tillvägagångssätt om hur vi får dessa människor, bland annat dessa barn och ungdomar, att må bra. Ingen av dessa lösningar, oavsett hur mycket det möjliggör en eventuell lindrande effekt eller inte,  så botar vi bara symtom i nuläget och inte grunderna till orsaken.

I detta är det min övertygelsen att arbetet med att kommunikationen och stöd måste bli bättre. En långsiktig lösning i en del av kommunikationen är att prata med barn och unga om det normativa kulturen i samhället och vilken stress som finns hos unga, detta kommer att gör underverk för barn och ungas välmående. Det är ett långsiktigt arbetet som kommer att ta tid och som självklart skall kombineras med kortsiktiga lösningar till en början. Vi kan dock inte stirra oss blinda på nuet för att i och med att pratar om just långsikt är det viktigt att börja med detta arbete redan idag och att detta blir en del av det media också förmedlar till allmänheten.

Martin Wramsby – Partille fältgrupp

Fältassistenten fyller 60 år i år

I år fyller fältarbetaren 60 år. I april 1956 anställdes den första fältassistenten i Stockholm (och Sverige) för att arbeta med det omskrivna gänget i Hökarängen – Hökarängsligan eller Kioskligan som de kallade sig själva. Kioskligan var långt ifrån det enda gänget i Stockholm vid denna tid men det mest omskrivna. Medlemmarna kändes igen på deras svarta läderjackor med ”KG” målat på ena armen. Rån och slagsmål var enligt vittnesmål vardagsmat och enligt tidningarna höll ligan den nybyggda stadsdelen i ett järngrepp. Något behövde göras.

 IMG_1327

Barnläkare John Takman fick i uppgift att utreda ungdomssituationen vilket han gjorde grundligt. Efter en översyn över ungdomsverksamheten i området och intervjuar minst fem stycken omhändertagna pojkar. Han drar slutsaten att ligan är ett löst sammansatt gäng med pojkar som ”inte i tillräcklig utsträckning haft möjlighet att fylla sin fritid med positiv verksamhet”. Från början hade namnet Kioskligan inte varit deras eget men de anammades av gänget när det skrevs om det i tidningarna och det var då de började rita ”KG” på sina jackor. Han fortsätter ”Hökarängens ungdomsgårdar är underdimensionerade för det kraftigt ökande antalet ungdomar i området”(Tjänsteutlåtande, Ärende nr. 44/1956).

 I Barnavårdsnämndens tjänsteutlåtande Ärende nr 44/1956, som bygger på Takmans utredning, står det på sidan 4: ”svårigheterna i detta arbete motiverar att ytterligare en verksamhetsanställd kraft med fältarbetet, den direkta kontakten med ungdomarna inom bostadsområdet/…/ I detta arbete ingår som ett viktigt led att skapa kontakt med ungdomens spontana gängbildningar, att ge dessa förutsättningar att utveckla legala intressen och hobbies och att vid behov länka in deras aktivitet på sund, utvecklande fritidssysselsättning. /…/ Självfallet är det i sammanhanget av vikt att arbetet organiseras i nära samarbete med socialavdelningen ungdomssektion. En viktig uppgift för ungdomsledaren blir samarbetet med andra kommunala organ – idrotts- och friluftsstyrelsen, skolmyndigheterna m.fl. – men också med ungdomens föreningsliv, föräldraföreningar och liknande sammanslutningar.”.

 Det var 60 år sedan men fältassistenter/fältarbetare verksamma idag borde känna igen sig i arbetsbeskrivningen ovan. Att arbeta i samarbete med andra aktörer för barns bästa borde vara en fältassistents uppgift. Att söka upp och leda ungdomar till positiva sammanhang är lika aktuellt idag som för 60 år sedan. Att vara den person som bäst känner till ungdomarnas förehavanden i sitt respektive område är även det en viktig och unik uppgift för fältarbetarens yrkesroll.

 Sedan 1956 har antalet fältassistenter i Stockholm vuxit med i genomsnitt 1,06 tjänster per år och i 2016 års lönestatistik fanns 64 fältassistenter anställda i Stockholm, då är Socialförvaltningens uppsökare, ungdomsjouren, inte inräknade. Stockholm var först i Sverige med att anställa fältassistenter, Göteborg bara två år efter. Flera andra Svenska städer har startat socialt uppsökande ungdomsarbete sedan 1956. Trots att det finns många fältassistenter är det många som inte känner till sitt yrkes historia.

 Några fältassistenter i Stockholm, före detta och fortfarande verksamma, vill ändra på det. En grupp har träffats på sin fritid för att de vill fira att fältassistenten i Stockholm fyller 60. Firandet kommer i första hand att vara internt för gamla och nya fältassistenter. Men i samband med Stockholms kulturfestival, vecka 33, kommer det arrangeras en stadsvandring, det planeras även en bok om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria.

 Jag som är en av deltagarna i ovan nämnda grupp vill också uppmuntra andra fältgrupper i hela Sverige att skriva ner sin historia. Att arbeta uppsökande med ungdomar, menar jag, är ett av de svåraste yrken som finns. Vi/ni som klarar av att arbeta under kvällar, nätter, regn och rusk bör hålla sina huvuden högt och vår historia är värd att minnas. Skriv ner hur länge ni varit verksamma, vad ni gör, hur ni gör det. Spara rapporter, skrivelser, utbildningar, samla urklipp från tidningar och så vidare. Antagligen är det inte ni själva som ska skriva boken om er, en dag kommer någon som vill skriva den åt er. Snälla ge den personen en lite lättare uppgift än att leta i konsthallars glömda förråd.

 Fredrik Nell

Vill du veta mer om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria? Kontakta fredrik.nell@stockholm.se

För att läsa mer om stadsvandringen om fältarbete i Stockholm http://kulturfestivalen.stockholm.se/program/details.php?AID=3128

 

 

Ge ungdomar chansen att vara någon ’annan’

Har du någon gång försökt svara på frågan ”vem är du?” För mig skulle den vara ganska svår att svara på då det i mycket skulle bero på utifrån vilket sammanhang, miljö eller vilket sällskap jag befinner mig i.

Skulle du observera mig hemma skulle du se en omhändertagande familjeman som är lite tramsig, men som även vill ha det lugnt och tid för sig själv ibland. På jobbet skulle du se en reflekterande man som är ganska ambitiös, tar rätt mycket plats och är engagerad. Om du såg mig med mina kompisar skulle du antagligen tycka jag var ganska nördig och lite verklighetsfrånvänd med ett stort intresse för film, musik och spel. Såg du mig på en fest där jag inte redan känner alla skulle du troligen uppfatta mig som både lite blyg och tafatt.

Jag kan inte säga att jag har en tydlig personlighet, utan jag har rätt många olika personligheter beroende på var jag befinner mig och vilka jag har runt mig. Det är troligen fallet för de flesta, men något som åtminstone jag ibland glömmer i kontakten med andra.

 multiple-heads

I arbetet med ungdomar kan detta vara viktigt att ha i åtanke. Den ungdom jag möter på fältet visar upp en repertoar där och då som är anpassad just för den specifika situationen. Ibland visar ungdomen upp saker i den miljön som gör mig och mina kollegor oroliga. Det kan vara allt från attityder till droger, kriminalitet. utsatthet, aggressivitet eller något annat.

De flesta somrar jag jobbat med socialt arbete har vi erbjudit en grupp ungdomar någon form av sommarjobb. Jag har varit involverad med den typen av arbete både i Angered och i City. Det är ofta en verksamhet som pågår under två-tre veckor med ungdomar vi vill lära känna bättre. Vi arbetar tillsammans med ungdomarna i närområdet eller så har vi åkt iväg till någon lägergård. Vanligtvis utför vi olika typer av praktiskt arbete där vi krattar, målar, bygger eller något liknande. Det är då påfallande att vi får se helt andra sidor av våra ungdomar, och att de i princip alltid överaskar på ett positivt sätt.

Då kan ungdomen som berättar att hen aldrig kommer i tid till skolan komma punktligt till vårt kontor klockan 8:00 varje morgon. Hen som alltid pratar om kriminalitet och droger på stan berättar istället om ambitiösa framtidsplaner gällande jobb och familj efter gymnasiet. Hen som vi upplever som den som alltid gör som kompisarna och inte kan säga nej uppvisar helt plötsligt ledaregenskaper och uppfinningsrikedom.

Egentligen borde vi inte bli förvånade. Ungdomarna är ju precis som jag i den aspekten; dom har inte bara en personlighet, utan de är också mångfacetterad och beroende av sammanhang, umgänge och miljö.

Frågan är varför vi inte använder oss av detta som metod lite oftare. Att ge ungdomar chansen att vara någon annan genom att erbjuda andra miljöer och förutsättningar. Att ge oss själva chansen att se fler sidor av ungdomen, att se potential, kunskaper och andra goda kvaliteter. Ibland krävs det faktiskt bara lite miljöombyte för att upptäcka nya egenskaper som kan vara nycklarna man behöver för att bryta negativa beteenden och självbilder.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg