Förnuft, känsla och terrorism

En sliten, övergiven väska står lutad mot en papperskorg mitt i köpcentret Nordstan. Jag och kollegan passerar och båda fylls av tankar om bomber och förödelse. Klockan är efter 20:00 och det är bara några få själar kvar i köpcentret som dröjer kvar efter att affärerna stängt. Borde vi berätta för någon om väskan? En bit längre bort står tre poliser. De verkar upptagna och är involverade i ett samtal med en man. Borde vi ändå gå fram och störa och säga till om den där väskan? Tänk om det är en bomb?

Hittar en siffra på nätet från 2015 som gör gällande att 46% av Sveriges befolkning är mycket eller ganska oroliga över att drabbas av en terroristattack. Detta trots att risken att bli drabbad är mikroskopisk; knappt mätbar.

Det är 2013 och jag sätter mig i bilen för att köra hem från jobbet. Jag är inte det minsta orolig och känner ingen rädsla trots att det är relativt mycket trafik och många bilar ute på vägarna. Tre minuter senare frontalkrockar jag med en bil som kör alldeles för fort och kommit över på min sida av vägen. Jag befinner mig i ett kaos av splittrat glas, bucklig metall och doften av bränt krut från krockkuddarna. Personalen från räddningstjänsten verkar genuint förvånade över att jag lever när de kommer fram till mig vid bilvraket.

Varje år dör 250-300 personer i trafikolyckor i Sverige och 3000 skadas svårt. Det är mätbara siffror, 3 människor på 100 000 förolyckas varje år i Sverige. Jag hittar inga siffror kring rädslan för bilar. Jag antar att den är väldigt liten, kanske mikroskopisk och knappt mätbar. Jag är fortfarande inte särskilt orolig när jag sätter mig bakom ratten, inte ens när jag har min tvååriga dotter i baksätet.

Rädsla kan vara problematiskt och den behöver alltid diskuteras och prövas mot vetenskap och statistik. Våra hjärnor är programmerade att hantera rädslor på ett speciellt sätt. Mycket förenklat kopplar vår hjärna direkt på reaktioner som handlar om överlevnad när den registrerar fara. Detta för att vi exempelvis inte ska behöva tänka då vi lägger handen på en varm spisplatta innan vi tar bort den. Hjärnan prioriterar också minnen av farliga situationer så att vi snabbt skall känna igen dem och kunna undvika dem.

I en tid då våra hjärnor ständigt bombarderas med information kring farorna runt omkring oss är det kanske inte konstigt att oron för terrorism, kriminalitet och andra faror gör att vi känner oss mer rädda. För medierna har förstått att känslor, särskilt rädsla, säljer bättre än fakta. Vi är ju faktiskt programmerade att bete oss så. Vi blir också mindre benägna att i efterhand ta till oss fakta som går emot känslan då det inte biologiskt främjar vår överlevnad.

Men på sikt blir det här väldigt problematiskt då våra inte alltid befogade rädslor blir politik eller vedertagna sanningar. Känslan säger att det mördas fler i Sverige än tidigare, statistiken säger det motsatta. Känslan säger att fler drabbas av terroristattacker i Europa nu, när det i själva verket var mycket vanligare under 70- och 80-talet. Känslan säger att ungdomar dricker mer alkohol och tar mer droger än någonsin, medan statistiken säger det motsatta.

Den där jävla väskan gnager i huvudet. Vi bestämde oss för att inte störa poliserna och väskan står kvar vid papperskorgen. Tänk om det ändå är en bomb? Vi passerar platsen igen och ser en äldre, hemlös man som står lutad över väskan. Han har öppnat den och går igenom innehållet i jakt efter något användbart. Han hittar inget annat än ett par trasiga vantar, smutsiga tygbitar och någon tom plastbehållare; skräp! Väskan var alltså skräp som inte riktigt gick ner i locket på skräpbehållaren och istället placerades mot sidan av skräpkorgen.  Plötsligt känns vår gemensamma rädsla rätt fånig och vi skämtar och skrattar åt situationen när vi går vidare. Men jag tycker att min rädsla för övergivna väskor är problematisk, för tyvärr är det ju inte bara väskor som sätter igång de där reaktionerna i min kropp; det handlar ju även om människor som ser ut på ett visst sätt, människor med andra trosuppfattningar än min egen och en massa annat som jag programmerats att vara rädd för.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Bilderna går verkligen isär.

”Varför jobbar ni här? Ungdomarna här är ju kriminella!”De orden fick jag till mig av en polis för ett tag sedan. För mig var det ett ställningstagande av den personen. Att vissa människor inte är värda någon tid. Vissa barn alltså. Och att socialt arbete inte hjälper.

Ja, bilder går isär. Senast jag jobbade på stan berättade en om outhärdlig ångest och visade sedan färska skärsår på armarna. En som såg svullen och nästan misshandlad ut, som kvällen tidigare misslyckats med ett självmord. En som visade upp en knivskada på handen som den fått när den försvarat sin vän. En som höll på att åka på stryk av en gubbe då ungdomen sagt i från när gubben försökt ta någon på rumpan. Två som sover utomhus och en som inte vågar åka hem för att då kommer pappan dela ut slag. En vars homosexualitet misstros av migrationsverket vilket förmodligen kommer leda till att den blir deporterad. En som blir konstant mobbad i skolan, en som känner sig dum och hoppat av skolan och en som inte får gå i skolan trots att det är det enda den vill. 

Jag säger inte att polisen har fel i sak men jag möter ungdomar som behöver stöd och hjälp och någon på sin sida. Den bilden finns också. Därför jobbar vi på Nordstan.

 

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

(Detta inlägg är en replik på GPs artikel publicerad 161201)

Bilden av Nordstan går isär

Sexuella övergrepp- i ett land utan språk

Vem kan identifiera sig med att vara ett offer eller en förövare? Vem har blivit våldtagen? Ord som offer, förövare och våldtäkt har färgats med innebörder som få verkar vilja kännas vid. Jag tror att detta leder till att vi ibland inte vågar kalla saker vid dess rätta namn. Jag tycker att vi behöver hjälpas åt att hitta ett språk för att kunna tala om sexuella övergrepp, så att ungdomar vågar och kan berätta om saker de är med om. För att förebygga bör vi också tala mer om samtycke, ömsesidighet och lust. 

I mina olika arbeten med ungdomar har jag mött de som varit med om, eller känt någon som varit med om, sexuella övergrepp. Det har hört till ovanligheterna att de har pratat om våldtäkt, utan oftast tassat omkring ordet, inte velat uttala det. Sedan finns det självklart också de som har lättare för att sätta ord på saker de varit med om, men jag tror att det är många som är rädda för att benämna en händelse som våldtäkt. Dessutom har jag sett alltför många exempel på när professionella inte låtit ungdomarna berätta sin berättelse, utan tolkat in olika innebörder och ställt frågor som inte varit relevanta över huvudtaget. Vi som jobbar med ungdomar behöver utgå från ungdomarnas upplevelser, inte från våra egna föreställningar kring hur det borde kännas. Inte heller bör fokus ligga på vad den utsatta har gjort eller inte gjort.

För några år sedan läste jag en master i socialt arbete och i min masteruppsats ägnade jag över ett halvår åt vad som fanns i gränslandet mellan en negativ sexuell upplevelse och våldtäkt. Jag läste över 50 berättelser där människor beskrev olika händelser från sin ungdomstid där sex inte blivit särskilt bra. Sällan kallade de händelserna för våldtäkt, utan använde ord som tvång, press, manipulation, utnyttjande eller ett respektlöst övertramp. Dessa sexuella berättelser befann sig i en gråzon, i ett land som saknar språk. Hur ska unga kunna berätta om när de förlorat kontrollen över sin egen kropp, men inte vill använda ordet våldtäkt? Hur kan unga tala om det som det inte finns ett språk för? Och för vem kan de berätta?

people-690547_1280

Risken med att det finns starka föreställningar kring olika fenomen är att ingen kan relatera till dessa föreställningar. Övergrepp kan se ut på många olika sätt, men är ofta kringgärdat av olika föreställningar som gör att det är svårt att förstå och sätta ord på olika händelser. Det finns också föreställningar om hur ett offer bör bete sig och det finns bilder av hur en våldtäktsman är, bilder som ingen vill kännas vid. I boken En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam står att läsa att inte ens de som själva är dömda för våldtäkt kan identifiera sig med en våldtäktsman. Hur kan unga förstå sina upplevelser när det finns så starka bilder av sexuella övergrepp, dess offer och dess förövare?

Fortfarande finns det alltså kvar föreställningar om vem som kan bli våldtagen, hur en våldtäkt sker och vem som våldtar. Såhär säger Stina Jeffner, som 1998 gjorde en studie vid namn Liksom våldtäkt, typ, och som handlar om ungdomars förståelse av våldtäkt.

Endast en nykter tjej som inte har dåligt rykte, som inte varit sexuellt utmanande och som sagt nej på rätt sätt kan bli våldtagen, och då endast av en kille som är nykter och ”avvikande” och som hon inte är kär i (Jeffner, 1998 s. 286).

Stina Jeffners studie är visserligen från 1998, men har vi kommit bort från föreställningen som beskrivs i citatet helt och hållet? Jag tror inte det. I flera studier som jag tittade på i min uppsats framkommer att ungdomar förstår våldtäkt som den ”yttersta förnedringen” och en våldtäktsman beskrivs som ”ingen riktig man”. På så sätt kan ungdomarna distansera sig från rollerna som offer och förövare, vilket också leder till att det blir problematiskt att veta om en varit med om en våldtäkt eller inte. Föreställningar om hur en bör säga nej i en sexuellt utsatt situation påverkar dessutom ungdomars förståelse av våldtäkt.

Jag tycker att vi har ett ansvar, som vuxna och professionella. Vi behöver ladda ur orden våldtäkt, offer och förövare, och vi behöver lyssna på ungdomar utan att döma, även om jag vet att många är duktiga på detta redan. Jag vill också att vi pratar mer om ömsesidighet och lust. Jag tycker att det krävs en samtyckeslag och jag tycker dessutom att vi behöver prata mer med ungdomar om kommunikation och gränser. Kan vi lära ungdomar att respektera den andres kropp och vilja, och dessutom att kräva respekt tillbaka? Kan vi lära dem hur de kommunicerar det? Hur kan en visa samtycke? Att säga ja kan en göra på många olika sätt, samma sak med ett nej. Tar personen tillbaka på dig när du tar på hen? Verkar det som att personen vill vara nära? Känns det så hela tiden?

Läs även Mias inlägg om samtycke. Och kolla in den här filmen!

Kristin Blom- Fältgruppen Lerum

På menyn: Skendemokratisk uppfostran

Barn och unga har enligt svensk lag och barnkonventionen rätt till inflytande och att uttrycka sig i frågor som rör dem. Unga utgör 20% av vår befolkning men trots detta är  inflytandet för unga marginellt. Ämnet delaktighet och inflytande bland unga känns för stort för att kunna behandlas i ett blogginlägg men jag skall försöka mig på det ändå.

I Rädda Barnens rapport ”Ung röst” från 2014 och i FoU:s LUPP-rapport från 2013 beskrivs bristen på ungas delaktighet och inflytande i samhället som ett bekymmer. I FoU:s rapport (2013) beskrivs till och med ungas  inflytande över frågor som rör dem som skendemokratiska. Det handlar om ungdomsprojekt med slagord om delaktighet och inflytande som skall lägga grunden för det som inom bland annat inom lärarplanen kallas för demokratisk uppfostran. Båda rapporterna beskriver unga i projekt med förhoppningar om att förändra saker och ting som sedan inte gett upphov till någon förändring. Det kan handla om projektgrupper där unga skall vara med och påverka fritidsgården eller matråd om vilken skollunch som skall serveras. I slutändan fattas besluten av vuxna, många gånger oavsett vad än de unga tycker, beslut som de unga skulle varit med och haft inflytande över.

Jag minns själv konsekvenserna av detta och hur det var när jag gick på grundskolan, väl i högstadiet kunde jag inte bry mig mindre om att var med och påverka. Samma information uppgår i Rädda barnens rapport (2014) att med ökad ålder bland unga minskar upplevelsen att kunna påverka. Det var inte ovanligt att alla elever på min grundskola skulle vara med och fylla i utvärderingar om allt från den nya skolgården till undervisning och skolmatsalens mat. Starkast minns jag då vi alla skulle tycka till och föreslå hur den nya skolgården skulle se ut. Mina mellanstadielärare berättade för oss att vi kunde föreslå vad som helst. Jag i mina vildaste fantasier designade en i mina föreställningar fullt fungerande U-båt som skulle kunna användas i en gigantisk sandlåda på skolgården.  Ni kanske kan förstå min besvikelse när de byggde en sandlåda med en gungställning och två snurror, som dessutom gav upphov till flertal spyor på gården varje vecka.

Allt det som så fint skall ge unga en upplevelse av demokrati och vad detta omfattande begrepp betyder faller plattare än en bamba-pannkaka. Den demokratiska uppfostran idag ger mig intrycket av att ge exakta motsatsen. Att det inte går att påverka, demokratin är betydelselös. Vi kanske skulle kalla det för skendemokratisk uppfostran eller rent av fascistisk istället eftersom den förmedlar att andra bestämmer åt er utan att ta hänsyn. Samhällets syn som karakteriseras av att vi inte behöver lyssna på unga  är ett stort bekymmer, speciellt när vi från början bett dem framföra sin åsikt. Enligt Rädda Barnens rapport ”Ung röst”(2014) upplever en majoritet av de unga att de får vara med att tycka till i frågor i skolan. Samtidigt upplever en majoritet att möjligheten att påverka är små eller inga. Är inte detta definitionen av skendemokratisk? Ironiskt nog visar siffror att skolan är det område unga upplever att de får vara med och påverka mest bland de  frågor som rör dem. Å andra sidan uppger 2 av 3 unga att inflytande av skolverksamheten till sin höjd fungerar bara ibland. Lika många unga uppger att det dessutom är specifik skolan de vill ha mer inflytande över när det gäller frågor som handlar om dem själva. Även i Natalie Davets rapport från 2013 skriven på uppdrag av Göteborgs Stad bekräftas att det upplevda inflytandet ung har inte är samma sak som det faktiska inflytandet de får i praktiken.

Jag är övertygad om att den största framgången du kan göra som människa är att genuint ta din omgivning som du befinner dig i på allvar, oavsett ålder. Att förmedla att jag lyssnar på dig, jag tar det du säger på allvar, jag tror på det du säger och jag bryr mig om vad du har att säga. I vårt yrke som fältare är det utan tvekan det bästa sättet att etablera en relation till unga. Även Natalie Davet skriver i sin rapport om vikten av att kommunikation mellan unga och vuxna:

En fundamental förutsättning för ungas inflytande är insikten om att barn och ungas rätt att få sina röster hörda är ovillkorligt sammanbunden med vuxnas skyldighet att släppa fram dem. Utan den förståelsen omöjliggörs ungt inflytande i praktiken. Att som vuxen bereda väg för ungt inflytande handlar om att våga släppa ifrån sig en del av makten och ansvaret. Detta förutsätter god kunskap om unga och deras eget engagemang. För att kunna samverka och fatta gemensamma beslut krävs ömsesidig tillit och respekt mellan unga och vuxna.” (Ungt inflytande på riktigt, 2013)

Vi måste behandla unga som människor i första rummet och i andra rummet som unga. Sedan behöver unga ibland hjälpa med att uttrycka sig och vet kanske inte alltid eller tänker på konsekvenser av deras handlande. Unga skall få vara unga men de är inte dumma i huvudet bara för att de är unga och framför allt är de människor, precis som du och jag.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille