Förnuft, känsla och terrorism

En sliten, övergiven väska står lutad mot en papperskorg mitt i köpcentret Nordstan. Jag och kollegan passerar och båda fylls av tankar om bomber och förödelse. Klockan är efter 20:00 och det är bara några få själar kvar i köpcentret som dröjer kvar efter att affärerna stängt. Borde vi berätta för någon om väskan? En bit längre bort står tre poliser. De verkar upptagna och är involverade i ett samtal med en man. Borde vi ändå gå fram och störa och säga till om den där väskan? Tänk om det är en bomb?

Hittar en siffra på nätet från 2015 som gör gällande att 46% av Sveriges befolkning är mycket eller ganska oroliga över att drabbas av en terroristattack. Detta trots att risken att bli drabbad är mikroskopisk; knappt mätbar.

Det är 2013 och jag sätter mig i bilen för att köra hem från jobbet. Jag är inte det minsta orolig och känner ingen rädsla trots att det är relativt mycket trafik och många bilar ute på vägarna. Tre minuter senare frontalkrockar jag med en bil som kör alldeles för fort och kommit över på min sida av vägen. Jag befinner mig i ett kaos av splittrat glas, bucklig metall och doften av bränt krut från krockkuddarna. Personalen från räddningstjänsten verkar genuint förvånade över att jag lever när de kommer fram till mig vid bilvraket.

Varje år dör 250-300 personer i trafikolyckor i Sverige och 3000 skadas svårt. Det är mätbara siffror, 3 människor på 100 000 förolyckas varje år i Sverige. Jag hittar inga siffror kring rädslan för bilar. Jag antar att den är väldigt liten, kanske mikroskopisk och knappt mätbar. Jag är fortfarande inte särskilt orolig när jag sätter mig bakom ratten, inte ens när jag har min tvååriga dotter i baksätet.

Rädsla kan vara problematiskt och den behöver alltid diskuteras och prövas mot vetenskap och statistik. Våra hjärnor är programmerade att hantera rädslor på ett speciellt sätt. Mycket förenklat kopplar vår hjärna direkt på reaktioner som handlar om överlevnad när den registrerar fara. Detta för att vi exempelvis inte ska behöva tänka då vi lägger handen på en varm spisplatta innan vi tar bort den. Hjärnan prioriterar också minnen av farliga situationer så att vi snabbt skall känna igen dem och kunna undvika dem.

I en tid då våra hjärnor ständigt bombarderas med information kring farorna runt omkring oss är det kanske inte konstigt att oron för terrorism, kriminalitet och andra faror gör att vi känner oss mer rädda. För medierna har förstått att känslor, särskilt rädsla, säljer bättre än fakta. Vi är ju faktiskt programmerade att bete oss så. Vi blir också mindre benägna att i efterhand ta till oss fakta som går emot känslan då det inte biologiskt främjar vår överlevnad.

Men på sikt blir det här väldigt problematiskt då våra inte alltid befogade rädslor blir politik eller vedertagna sanningar. Känslan säger att det mördas fler i Sverige än tidigare, statistiken säger det motsatta. Känslan säger att fler drabbas av terroristattacker i Europa nu, när det i själva verket var mycket vanligare under 70- och 80-talet. Känslan säger att ungdomar dricker mer alkohol och tar mer droger än någonsin, medan statistiken säger det motsatta.

Den där jävla väskan gnager i huvudet. Vi bestämde oss för att inte störa poliserna och väskan står kvar vid papperskorgen. Tänk om det ändå är en bomb? Vi passerar platsen igen och ser en äldre, hemlös man som står lutad över väskan. Han har öppnat den och går igenom innehållet i jakt efter något användbart. Han hittar inget annat än ett par trasiga vantar, smutsiga tygbitar och någon tom plastbehållare; skräp! Väskan var alltså skräp som inte riktigt gick ner i locket på skräpbehållaren och istället placerades mot sidan av skräpkorgen.  Plötsligt känns vår gemensamma rädsla rätt fånig och vi skämtar och skrattar åt situationen när vi går vidare. Men jag tycker att min rädsla för övergivna väskor är problematisk, för tyvärr är det ju inte bara väskor som sätter igång de där reaktionerna i min kropp; det handlar ju även om människor som ser ut på ett visst sätt, människor med andra trosuppfattningar än min egen och en massa annat som jag programmerats att vara rädd för.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Kielos budord

Till vår fantastiska kollega Kielo Penttinen som går i pension.

Kielo är en erfaren och driven person som jobbat längst med uppsökande fältarbete av oss i Fältgruppen Angered. Hon har lärt oss så mycket under åren; detta då hon är en person som har många visdomsord på lager som hon gärna delar med sig av. En del har varit lättare att förstå sig på än andra, men vi som varit hennes kollegor har alltid eftersträvat att följa dem så gott vi har kunnat. När hon nu lämnar oss för en tveklöst lika aktiv fritid, lämnar hon oss i stor saknad men med många klokheter i våra ryggsäckar. Vi tänkte här dela med oss av några utav ”Kielos budord” vilket består av ett antal råd som vi fångat upp under årens lopp som hennes arbetskamrater. Dessa budord ramade vi även in och gav som present till Kielo i julklapp för två år sedan.

 kielo1

 Kielos tio budord.

1.  Du ska aldrig lova ungdomar något du inte kan hålla  

Ungdomar vi jobbar med kan ha blivit svikna av vuxenvärlden många gånger. När vi försöker bygga relation och tillit får vi aldrig svika det förtroendet. Ett löfte kan betyda mer än vi tror.

2. Du ska alltid fälta på ettans växel 

När vi är ute i områdena och ungdomar ser oss är det viktigt att vi bjuder in till samtal genom att visa att vi inte har bråttom.

3. Du ska veta att alla människor går igenom stadierna morgon, förmiddag, middag, eftermiddag och kväll i livet

#densomvetdenvet

4. Vid dagens slut ska du ha åstadkommit något som var värt att stiga upp ur sängen för 

Detta kan vara ett mål för varje arbetsdag, som ett försök att hitta en mening i arbetet. Det är viktigt att kunna uppskatta ens egna arbete, även i det lilla.

5. Du ska inte svära på finska 

Efter Kielos hårda uppväxt på finska landsbygden har svordomarna på det finska språket fått en annan innebörd, därav är dom bannlysta.

6. Du ska aldrig lämna en kollega med hög arbetsbelastning ensam 

När man arbetar i ett arbetslag är det viktigt att se till gruppens behov. Vi har alla ett gemensamt mål i arbetet, därav är det viktigt att hjälpas åt och se när någon behöver en hjälpande hand, trots att denne kanske inte ber om den.

7. Du ska lära dig att lyssna på växterna när de talar till dig 

Om du spenderar tid med växter och försöker läsa av hur de mår så kan du lära dig att kommunicera med dem och se vilka behov de har. Detta är mycket viktigt för ett levande hem och för att få en frisk arbetsatmosfär, samt för att lära sig att respektera allt levande.

8. Vid fältande ska du alltid täta vid möte med andra 

Vi jobbar som ett team när vi arbetar uppsökande och det är viktigt att vi håller ihop i alla situationer; en regel som har funnits sedan finska vinterkriget.

9. Du ska alltid behålla köttbullarna på tallriken 

Vid formella middagar på arbetsplatsen såsom det årliga julbordet skall vi icke glömma att vi är tjänstemän som har ögonen på oss och måste alltid hålla ”måttet”. Därav får vi aldrig bli mer förfriskade än att vi kan behålla köttbullarna på tallriken. Denna regel gäller även för prinskorvar.

10. Har du tid att klaga på något har du tid att göra något åt det 

Det är väldigt lätt att kritisera ett beteende eller ett problem, men att samtidigt glömma av du själv är en del av lösningen och måste bidra till denna. Detta leder oss in på ytterligare ett talesätt som Kielo anammat: ”bakom varje klagomål finns ett önskemål”. Det är viktigt att inte tappa bort denna riktning under livets konflikthanteringar.

 

Historik 

Kielo menar att den röda tråden genom hennes arbetsliv alltid har varit ungdomsfokus. Under livets gång är hon tacksam att hon lärt sig vikten av att förändra det hon inte kan acceptera, acceptera det hon inte kan förändra, och förståndet att förstå skillnaden mellan dessa.

kielo2

Kielo startade sin karriär i Angered i januari 1980. Hon började arbeta i Rannebergens badhus som badmästare. Därefter gick hon en intern fritidsledarutbildning och började på Rannebergens parklek, öppna förskola samt eftermiddagsverksamhet för mellanstadieelever. Efter att parklekarna försvann deltog hon i områdesarbete i Rannebergen med olika projekt för ungdomar. Vidare började Kielo på Gårdstens fritidsgård i början av 90-talet, vilket blev den arbetsplats som hon arbetat på längst under sin karriär. År 2005 tog Kielo sin socionomexamen. Året därpå började hon på GUTS, en mötesplats för tjejer och transpersoner. Hon hann gå tillbaka till Gårdstens fritidsgård som metodutvecklare innan hon till sist blev anställd i fältgruppen 19/10 2010. Sedan dess har hon hunnit gå igenom ett antal chefsbyten, organisatoriska tillhörigheter samt ändrat arbetsuppdrag. För cirka 6 år sedan fick vi det uppdrag vi har i dagsläget och blev Fältgruppen Angered. Resten är historia.

Fältgruppen Angered

 

A-traktorer

 

”Hur många ska ha A-traktor?” Frågan ställs av en av våra områdespoliser till en sjundeklass på 23 elever. Nästan hälften av ungdomarna räcker upp handen, intresset är stort. Vi är på en av kommunens två högstadieskolor, och pratar tillsammans med polisen om våld, kränkningar och ofredande, men också om vilka lagar och regler som gäller i trafiken.

2017-06-15 20.46.53

Samtidigt, på sociala medier och i samhället, pågår debatten om A-traktorernas vara eller inte vara. Vissa tycker att de helt ska förbjudas, andra tycker att man ska höja hastigheterna istället.

Jag förstår att om man har stressigt till jobbet en morgon att det kan vara väldigt irriterande att hamna i en bilkö bakom en gammal Volvo 740 med LGF-skylt där bak. Och att man blir förbannad när en 16-åring kör vårdslöst genom samhället i en skrothög som väger över ett ton kan jag också förstå.

Men det är inte alla som har sett gnistan i en ung killes ögon när han visar bilder på sitt ”bygge” som står hemma på gården. Eller nervositeten och förhoppningen hos en tjej som berättar att det snart är dags för teoriprovet för att ta AM-kort. Friheten att som 15-åring kunna sätta sig i sin egen ”bil” och ta sig var man vill (i 30 km/h) är ovärderlig för våra ungdomar som bor på landsbygden, långt bort från kollektivtrafik.

För oss fältare är det ett utmärkt samtalsämne i kontakten med ungdomarna. Att kommentera en skog av wunderbaums i backspegeln eller berömma någon för den egengjorda bakvingen blir ett sätt att visa dessa ungdomar at deras intresse faktiskt uppmärksammas och uppskattas av en del vuxna. Vi har ungdomar som kommer fram till oss och stolt berättar att de har satt på nya fälgar på traktorn eller monterat nya extraljus. Lika ofta får man höra att en packning har gått eller att växellådan har rasat. Men det är genom att möta ungdomarna i deras med- och motgångar som vi bygger relationerna. Om de fyra första samtalen handlar om luftfilter, växelspaksknoppar och bränsleförbrukning så kanske det femte handlar om något jobbigt som hänt, hemma eller i skolan.

Som fältare är det viktigt att följa utvecklingen och trenderna i ungdomsgrupperna, och ta det till sig. Om man är uppdaterad om vilket mobilspel som är populärt, vilka tv-serier man absolut inte får missa eller hur man ska snurra en fidget spinner, har man ett bra utgångsläge i kontakten med ungdomarna. Genom att känna till de regelverk som finns och vilka termer och utryck som används, gäller samma sak med A-traktorer.

Men samtidigt som vi uppmuntrar ungdomarna i deras intresse händer det att vi även får tillrättavisa dem när vi ser att de kör vårdslöst, eller om de kör med passagerare på flaket. Vi förklarar, och de är väl medvetna, om vilka konsekvenser beteendet kan få. Nästan alla dessa samtal avslutas med ett ”Kör försiktigt!” från oss och ett ”Detsamma!” från ungdomen.

Tillbaka i klassrummet. Polisen ställer frågor till de blivande A-traktorförarna. Hur fort får man köra? Måste man ha bälte? Hur många får sitta i? De allra flesta och bra koll på vilka regler man ska följa, samtidigt som jag vet att majoriteten med största sannolikhet kommer bryta flera av dem när det väl kommer till kritan.

Niklas Vestlund, Fältsekreterare Gnosjö kommun.

Att använda symboler som metod.

 

Det är tidig eftermiddag när jag och min kollega kommer till kanaltorget, stället där både vi och polisen lägger mycket tid. Det är många ungdomar som rör sig här och polisens intresse är fokuserat till dom som står vid Älvrummet och säljer droger. Solen skiner men det är jävligt kallt. På mig har jag vår svarta fältarjacka och ur fickan hänger mitt nyckelband med regnbågens alla färgerna på. Stolt svingas pridefärgerna fram och tillbaka i snålblåsten.

Vi träffar ganska snabbt sju killar som vi träffat några gånger förut. Tidigare har vi mest har snackat om skola och hur det är att vara ny i ett land. På plats är också två tjejer som är första gången vi möter. Vi kramas med några och tar i hand med någon. Artighetsfraserna rabblas och vi undrar vad planen för kvällen är, som vi alltid gör. Plötsligt tar någon mina nycklar och skojar om att sno dom. Jag skrattar med och säger varsågod, jag förstår om du vill ha det där snygga bandet. Vad är det frågar någon och en annan svarar att du är bög. Diskussionen är igång. Fördomarna flyger men bemöts snabbt av andra i sällskapet. Vadå då? Tänk om din kompis är bög, du måste ju gilla honom ändå. Vi hinner avhandla mänskliga rättigheter, kompisskap, hur en kille förväntas vara, om tjejer är lika kåta som killar, sex och vad hetero homo bi och trans betyder på 20 minuter. Skratt blandat med allvar.

Det sitter säkerligen ett 30 tal ungdomar på vid en trappa som vi besökte mycket innan den togs bort. Alla sitter och röker med varsin power king i handen. Någon börjar dra i mina nycklar. Vad är det där? Omäh, det är ju prideflaggan. Vad betyder det då? Att man ska få va kär i den man vill.

Samtalet fortsätter men att någon hävdar att det inte är helt sant. Flaggan handlar också om att jag får va den jag är. Typ vara kille om jag vill eller tjej om jag vill. Någon tycker att det spelar väl ingen roll vem man är ihop med, bara den är schysst. En annan hävdar att alla själva väljer vilken sexualitet den har. På den halvtimmen vi står där har olika kompisgäng engagerats i frågan och vi har pratat om kön är viktigt, om vad religion säger och vad religion inte säger, svartsjuka, om att komma ut inför föräldrar, könssjukdomar och att någon är jävligt trött på att behöva försvara sin sexualitet. Mycket allvar blandat med skratt.

Någon har bett mig stoppa undan bandet om vi skulle fortsätta prata. Först uppfattade jag det som att personen blev upprörd på grund av fobi, men det visade sig att personen hade flera vänner som råkat illa ut för den saken som hen beskrev det. Det väckte jobbiga minnen av förtryck.

Någon har lite mer i skymundan kommit fram för att fråga mer om vad det betyder med bisexualitet efter att vi lämnat dens kompisar där vi pratat om vad hbtq betyder. För jag funderar på om jag kanske är det .

Det är så många viktiga samtal jag haft som jag delvis kan tacka mina nycklar för. Att få stoltsera med prideflaggan betyder mycket för mig och det är roligt att kunna använda den som metod i mitt uppsökande arbete. Jag vill med den visa att jag inte utgår från att alla är hetero och det är helt okej. Jag vill ge en trygghet till den som känner att det behövs och jag vill kunna svara på frågor om någon undrar vad det kan innebära. Genom ett numer rätt så skitigt nyckelband så väcker jag nyfikenhet hos vissa och förakt hos andra men hela tiden med målet att samtal kan ge förståelse och att kärlek är fin mellan alla som vill dela den.

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

Ung och hbtq – Så blev jag stärkt!

Bilderna går verkligen isär.

”Varför jobbar ni här? Ungdomarna här är ju kriminella!”De orden fick jag till mig av en polis för ett tag sedan. För mig var det ett ställningstagande av den personen. Att vissa människor inte är värda någon tid. Vissa barn alltså. Och att socialt arbete inte hjälper.

Ja, bilder går isär. Senast jag jobbade på stan berättade en om outhärdlig ångest och visade sedan färska skärsår på armarna. En som såg svullen och nästan misshandlad ut, som kvällen tidigare misslyckats med ett självmord. En som visade upp en knivskada på handen som den fått när den försvarat sin vän. En som höll på att åka på stryk av en gubbe då ungdomen sagt i från när gubben försökt ta någon på rumpan. Två som sover utomhus och en som inte vågar åka hem för att då kommer pappan dela ut slag. En vars homosexualitet misstros av migrationsverket vilket förmodligen kommer leda till att den blir deporterad. En som blir konstant mobbad i skolan, en som känner sig dum och hoppat av skolan och en som inte får gå i skolan trots att det är det enda den vill. 

Jag säger inte att polisen har fel i sak men jag möter ungdomar som behöver stöd och hjälp och någon på sin sida. Den bilden finns också. Därför jobbar vi på Nordstan.

 

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

(Detta inlägg är en replik på GPs artikel publicerad 161201)

Bilden av Nordstan går isär

Nordstans fina ungdomar

Du är 20 år och hemlös. Idag hade du fått bistånd av socialtjänsten för att kunna äta. Det var inte särskilt mycket pengar men du hade ätit dig mätt på McDonalds och spatserade nöjt fram till oss för att berätta detta. I samtalet kommer en man fram. Han är kraftigt berusad. Mannen verkar bekymrad och frågar oss alla om vi har några kronor vi kan skänka då han behöver köpa en tågbiljett hem. Jag säger snabbt att jag inte har några lösa pengar och min kollega gör samma. Utan att blinka har du börjat gräva i din ficka. Du räcker över dina sista slantar till mannen utan tågbiljett. Både jag och min kollega ser på dig med förvåning. Vi vet att du är en god person men tanken på att du utan minsta tvekan gav bort dina sista slantar till en främling kändes så himla fint. När vi påpekade detta log du och sa ”Han verkade ju behöva dem”. Jag tror ofta de människor som haft eller har det svårast är dem som har mest hjärta.

nordstan

Det är måndag och jag kommer instormande på kontoret. Stressen på morgonen gör sig påmind genom en smygande huvudverk. Kollegorna är redan på plats när jag slår mig ner på min stol. På mitt tangentbord ligger en liten genomskinlig påse med gelegodis. Jag frågar överraskat vem som lagt godiset där. En kollega berättar att en ungdom som varit på besök under helgen tyckte jag skulle ha dem. Jag log. Du räddade min morgon.

Du är inget jättestort fan av fältarna, ändå tar du upp telefonen och ringer oss den där kvällen. Din vän mår väldigt dåligt och du ber oss komma för att hjälpa hen. Du är en bra kompis.

Jag ser dig först på avstånd när du står och skriker på några killar. Du säger att de inte är helt kloka och att du inte kan förstå att de inte läxar upp sin kompis som precis utsatt din vän för ett sexuellt övergrepp. De är dina vänner, de är äldre och de är fler, ändå står du på dig. Du står verkligen upp för din kompis. Vi gick såklart fram och hjälpte er vidare i denna situation, men det var du som gjorde den största insatsen för din vän.

Det är sen kväll i ett hörn utanför Nordstan. Vi är 7 personer som står i en ring. De tuffa killarna jiddrar som vanligt. Jag tar fram min privata telefon för att visa er något. Plötsligt slinter den ur min hand och landar på asfalten. Man hör hur skärmen spricker. Jag hade funderingar på att köpa ny så jag blir inte jätteledsen men klart att det var tråkigt. Ni däremot utbrister ”Åhh neeeeej”, ”Shit va tråkigt”, ”Faaaaan”. Ni gör allt ni kan för att trösta och ni engagera er så för att komma på så många tips som möjligt. ”Du kan fortfarande svara med lurar trots att skärmen är trasig”, ”Har du hemförsökring?”, ”Kan du inte fråga chefen om en ny?”, ”Köp med abonnemang, det blir mycket billigare”. Det gick inte på försökringen tyvärr, men jag har köpt en telefon på abonnemang som är både bättre och billigare än min tidigare. Tack!

Vi ska snart gå bort till centralstationen för att ta emot de flyktingar som kommer med tågen. Ni är en stor grupp killar som lyssnar nyfiket när vi berättar om vårt uppdrag. Ni blir snabbt väldigt intresserade av vad vi ska göra och frågar ”Får vi följa med? Vi vill också hjälpa till”.

Nordstan och Kanaltorget är riskmiljöer för unga personer. Jag hade inte velat att min 15-åring hängde där trots att syftet enbart var att träffa vänner. Om du vistas över tid i dessa områden kommer du som ungdom, vare sig du vill eller inte, komma i kontakt med droger. Du kanske själv inte kommer ta droger men du kommer bli tillfrågad. Du lider också större risk att bli utsatt för brott, bevittna våldsbrott eller själv dras in i kriminalitet. Vissa som rör sig i dessa områden är också vuxna personer i missbruk. Umgås du med dem utgör det en risk för dig. Däremot är det viktigt att separera miljön och de ungdomar som vistas där. Ja, det finns unga och framförallt unga vuxna (runt 20-25 år) som söker sig till området för att begå brott t ex sälja droger. Dessa personer är en minioritet av alla de ca 550 ungdomar som jag och mina kollegor arbetar med under 1 år. Exemplen jag skrivit ovan är mer representativ för de unga som vistas i Nordstan/Kanaltorget. Det är såklart många av ungdomarna som har det jobbigt i livet, men de är fortfarande kloka och fina ungdomar som vi ska värna om.

 
Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Ge ungdomar chansen att vara någon ’annan’

Har du någon gång försökt svara på frågan ”vem är du?” För mig skulle den vara ganska svår att svara på då det i mycket skulle bero på utifrån vilket sammanhang, miljö eller vilket sällskap jag befinner mig i.

Skulle du observera mig hemma skulle du se en omhändertagande familjeman som är lite tramsig, men som även vill ha det lugnt och tid för sig själv ibland. På jobbet skulle du se en reflekterande man som är ganska ambitiös, tar rätt mycket plats och är engagerad. Om du såg mig med mina kompisar skulle du antagligen tycka jag var ganska nördig och lite verklighetsfrånvänd med ett stort intresse för film, musik och spel. Såg du mig på en fest där jag inte redan känner alla skulle du troligen uppfatta mig som både lite blyg och tafatt.

Jag kan inte säga att jag har en tydlig personlighet, utan jag har rätt många olika personligheter beroende på var jag befinner mig och vilka jag har runt mig. Det är troligen fallet för de flesta, men något som åtminstone jag ibland glömmer i kontakten med andra.

 multiple-heads

I arbetet med ungdomar kan detta vara viktigt att ha i åtanke. Den ungdom jag möter på fältet visar upp en repertoar där och då som är anpassad just för den specifika situationen. Ibland visar ungdomen upp saker i den miljön som gör mig och mina kollegor oroliga. Det kan vara allt från attityder till droger, kriminalitet. utsatthet, aggressivitet eller något annat.

De flesta somrar jag jobbat med socialt arbete har vi erbjudit en grupp ungdomar någon form av sommarjobb. Jag har varit involverad med den typen av arbete både i Angered och i City. Det är ofta en verksamhet som pågår under två-tre veckor med ungdomar vi vill lära känna bättre. Vi arbetar tillsammans med ungdomarna i närområdet eller så har vi åkt iväg till någon lägergård. Vanligtvis utför vi olika typer av praktiskt arbete där vi krattar, målar, bygger eller något liknande. Det är då påfallande att vi får se helt andra sidor av våra ungdomar, och att de i princip alltid överaskar på ett positivt sätt.

Då kan ungdomen som berättar att hen aldrig kommer i tid till skolan komma punktligt till vårt kontor klockan 8:00 varje morgon. Hen som alltid pratar om kriminalitet och droger på stan berättar istället om ambitiösa framtidsplaner gällande jobb och familj efter gymnasiet. Hen som vi upplever som den som alltid gör som kompisarna och inte kan säga nej uppvisar helt plötsligt ledaregenskaper och uppfinningsrikedom.

Egentligen borde vi inte bli förvånade. Ungdomarna är ju precis som jag i den aspekten; dom har inte bara en personlighet, utan de är också mångfacetterad och beroende av sammanhang, umgänge och miljö.

Frågan är varför vi inte använder oss av detta som metod lite oftare. Att ge ungdomar chansen att vara någon annan genom att erbjuda andra miljöer och förutsättningar. Att ge oss själva chansen att se fler sidor av ungdomen, att se potential, kunskaper och andra goda kvaliteter. Ibland krävs det faktiskt bara lite miljöombyte för att upptäcka nya egenskaper som kan vara nycklarna man behöver för att bryta negativa beteenden och självbilder.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Socialt arbete på Facebook, hur gör vi?

mobile-phone-426559_1920

Enligt undersökningen ”Unga & media” gjord av Statensmedieråd 2015 så har 95 % av ungdomar mellan 13-18 år smarta mobiltelefoner. Jag tror inte att det är en överraskning att 86 % av dessa ungdomar använder sociala medier på sina mobiltelefoner. Eller att 89 % av dessa ungdomar använder sociala medier varje dag eller flera gånger i veckan. Mer än hälften av dem lägger 1-5 timmar per dag på sociala medier.

Som fältarbetare med uppdraget att bedriva uppsökande arbete av ungdomar i miljöer och forum där unga befinner sig är jag övertygade om att vi som yrkesgrupp borde i relation till vår uppdragsbeskrivning befinna oss i mycket större utsträckning på sociala medier. Innan vi gör detta finns det ett flertal regler som skall följas och beaktas då vi skall bege oss in på dessa arenor. Sedan finns det även flera etiska aspekter att tänka över innan. Exempelvis att ungdomar kanske inte förstår i vilken omfattning de delar privat uppgifter om sig själva via sociala medier och att vi faktiskt kan se detta.

Jag känner att min kompetens på detta område är alldeles för bristfällig.  Jag bestämde mig därför för att söka upp information om detta och hittade på Stockholmsstads hemsida en handbok med titeln ”Handbok – Internet som verktyg i det sociala arbetet” (2015) skriven av Johanna Löfvenius på uppdrag av socialförvaltningen i Stockholmsstad. Nedan har jag försökt kort sammanfatta texten som dock är på ynka 40 sidor, läs den om ni har tid! (Länk finns längst ner i inlägget). Tänkte försöka hålla mig till att återge det som är relevant för användandet av Facebook eftersom handboken stark rekommendera att inte använda Facebook utifrån vissa aspekter.

Internet som verktyg i det sociala arbetet

Syftet med att arbeta med Internet som verktyg kan delas upp i fyra olika kategorier:

  • Kommunicera på Internet
  • Informationssökning
  • Informationsspridning via sociala medier
  • Uppsökande arbete (behandlas kort i handboken mest utifrån om att kartlägga ungdomsgrupper)

För oss som arbetar som fältarbetare är alla dessa fyra kategorier högst aktuella. I handboken står det att Facebook inte lämpar sig i för en myndighet att använda i syfte att kommunicera med klienter, det vill säga unga i vårt fall. Som myndighet är vi skyldiga att skydda personuppgifter, oavsett om de är känsliga eller inte, och detta går inte eftersom Facebook lagrar alla kommunikation på sina servrar. Skulle någon skicka ett meddelande i messanger till dig räknas det som inkommen information och blir då en allmän handling. Denna information måste finnas tillgänglig och hanteras efter speciella anvisningar. Detta gäller även den av ringa betydelse (som dock inte måste diarieföras). Det myndigheter gör för att skydda personuppgifter på de sociala medier där de sker kommunikation med klienter är att de upprättar uppgiftsbiträdeavtal vilket innebär att ägaren av det sociala mediet i sin tur hanterar de förekommande personuppgifter åt myndigheten. Handboken menar på att upprätta ett sådant avtal med Facebook är nästintill omöjligt på grund av att denna sajt ägs av ett stort utländsk företag.

I handboken beskrivs det att det finns ett starkt önskemål från unga om att kunna kommunicera med oss professionella vuxna via nätet. Jag tycker att detta måste var något som vi med uppsökande arbetsbeskrivning borde ta till vara på, om inte nästa vara skyldiga till att tillhandahålla, en sådan möjlighet. Så länge vi följer e-delegationens och SKLs anvisningar för hantering av inkommande handlingar, arkivering och uppsikt finns det inget som hindrar oss att upprätta profiler, sidor eller grupper på sociala medier. Återigen är det dock inte möjligt att följa dessa anvisningar på Facebook eftersom deras användaravtal bryter mot e-delegationens och SKLs anvisningar.

Att använda Facebook utifrån syftet att söka information är dock inte lika svårt juridiskt. Det finns inte lika mycket hinder i att använda information från Facebook. Syfte skall i så fall vara för att diskutera denna information med den unga som vi kommer över då vi befinner oss på Facebook. Innan vi söker information om den unge skall vi ha det tydligt för oss varför vi gör detta och att vi gör denna bedömning individuellt inför varje tillfälle. Det är en framgång att meddela de unga vi möter om att vi finns på Facebook och för att på så vis redan innan gjort dem medvetna om vår närvaro på det sociala mediet. Skulle vi påträffa information är anvisningarna att göra en skärmdump för att dokumentera denna information. Sådan information kan snabbt förändrats och försvinna och därmed har du inte längre belägg på vad du kommit över.

På samma sätt som att söka information är spridning av information lättare att hantera utifrån ett myndighetsperspektiv på Facebook. Ett exempel på detta är att göra det via en så kallad sida på Facebook. I handboken uppges det till och med att socialsekreterare vid handläggning har ett ansvar att vid misstanke söka upp information på sociala medier som exempelvis på Facebook (s.21 i handboken). Sedan går det faktiskt att kommentera på de inlägg vi skapar genom sidan då vi sprider information men det anses var i ett offentligt sammanhang till skillnad från i en privat chat så som Messenger. Om kommentaren skulle innehålla känsliga uppgifter gäller fortfarande samma som ovan, skärmdump och hantering enligt anvisningar i e-delegationen och av SKL. Funktion att skicka privata meddelande till din sida finns fortfarande men går att stänga av. Det går även att stänga av funktionen att kommentarer inlägg du skriver men samtidigt förlorar vi då all möjligheten till personlig kontakt med unga, kan jag tycka.

Sedan är det viktigt att vi följer de användaravtal som finns på det sociala mediet. På Facebook kan vi inte som professionella använda oss av profiler utan då skall vi som från en kommunal verksamhet använda oss av en sida på grund av att det är ett avtal vi ingår i som professionella.  I detta användaravtal måste vi också granska ifall vi som representanter av kommunen kan godkänna innehållet. Det är också viktigt att komma ihåg att få ett godkännande av din förvaltningsledning i ditt användande av det sociala mediet. Löfvenius skriver att rekommendationen då vi brukar exempelvis en Facebook sida måste vi ha uppsikt över kommentarer med mera så att inget kränkande sprids genom vår sida. Därför bör vi vara inloggade minst en gång per dag för att kunna garantera denna uppsikt, eventuellt mer frekvent ifall trafiken till sidan är stor. Inom socialtjänst är vi också skyldiga att informera vårt syfte i användandet av en sida på Facebook, i vilken utsträckning de blir tillgängliga för allmänheten och att kommentarer på inlägg kommer att bli sedda som allmän handling. Det är också viktigt att vara tydlig med vad som inte får kommuniceras genom sidan och vilka åtgärder det får ifall detta inte följs.

Jag känner att jag fortfarande är lite osäker på vad jag skall tänka om alla dessa regler och anvisningar. Innan kunde jag känna att det inte var så nödvändigt att ta reda på alla dessa regler. Tror att i och med mitt privata användande av Facebook så har jag förväxlat min privata inställning till sociala medier med den inställning jag bör ha i mitt professionella arbete. Nu känner jag att jag vill ta reda på dessa regler för att hitta ett sätt som möjliggör mitt arbete i att faktiskt kunna kommunicera med ungdomar på de sociala forum de rör sig inom. Efter att ha läst denna handbok har jag en helt annan förståelse gällande Facebook och varför jag måste vara noggrann i mitt användande av Facebook som fältare. Innan trodde jag det handlade om att skydda mig själv och det behövde jag inte var lika försiktig med tänkte jag. Idag förstår jag att det handlar om att skydda de ungdomar jag arbetar med, det förstod jag inte innan.

 

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille kommun

Länk till handboken:

http://statensmedierad.se/publikationer/ungarochmedier/ungarmedier2015.381.html

Rapport:

http://www.stockholm.se/PageFiles/300639/Utredning_internet%20som%20arbetsverktyg.pdf

E-delegationen

http://www.edelegationen.se/Publikationer/Vagledningar/Riktlinjer-for-myndigheters-anvandning-av-sociala-medier/

 

 

 

Bli inte dramatisk, det va ju bara på skoj!

turkey-1354325_1920

Jag och min kollega har precis besökt fritidsgården och bakom oss stängs dörrarna till gården. Vi vallar ett gäng pojkar framför oss som precis besökt gården, en av dem har hunnit hoppat upp på en cykel som han ställt utanför ingången. Killen på cykeln drar en hård spark i ändan på en av de andra killarna i klungan och pendlar iväg så snabbt han bara kan. Min kollega ropar efter honom att det där inte var okej att göra så, alla andra skrattar. Killen som blev sparkad tar upp jakten men jagar honom förgäves, han ger upp och går tillbaks för att ansluta sig till de andra. Killen på cykel vänder triumferande tillbaks till gruppen som nu står på gräsplätten utanför fritidsgården. De han inte vet är att de andra bestämt sig för att ta ner honom på jorden, bokstavligen. De rycker ner han från cykeln och samlas allihop runt honom. De är ca ett dussin av grabbarna som nu trängs runt honom för att delta i få sparka på hans kropp. Det syns att de inte sparkar av full kraft men pojken på marken skyddar sitt ansikte med ena handen och med andra handen lyckas han dra ner en av sina vänner på marken bredvid honom. Omtumlad ställer han sig snabbt upp och samlar gruppen nu för att istället ge sig på den andra pojken som nu ligger ner.

Min första tanke då jag såg att de inte sparkade av full kraft var att bara be dem att sluta. Min mer handlingskraftiga kollega rusar fram och rycker undan pojke efter pojke. För varje pojke hon lyckades rycka undan anslöt sig den tidigare till spark-gruppen igen. En av dem putta ner en ny pojke och samma aktivitet påbörjas nu även två meter bort. En av de utsatta hade en påtaglig stor bula på huvudet och jag gick fram för att fråga hur det var med honom, han svarade att han var okej och allt var på skoj. Han hade inget emot att de precis sparkat på honom, det var ju bara på skoj, han springer bort och lyckades få ner en ny pojke på marken som alla samlades runt för att mata sparkar på. Min kollega i sin frustration över situationen sa högt till pojkarna att vi får ringa polisen om ni inte slutar. Sedan bad hon mig hämta mer personal från fritidsgården som var klar med att stänga gården. Pojkarnas ögon sken upp, vi kunde hör ett par av dem viska om att de kunde få polisen till platsen. Under ett par minuter fick vi någorlunda kontroll över situationen och tog tillfället i akt att säga vi skulle tillbaks in till gården men att vi finns i närheten. När vi kom in på den nu stängda gården kikade vi ut genom fönstret och såg nu att pojkarna splittrats, några på väg hem uppför backen och andra till busshållplatsen.

Jag tycker att de ofta känns som att jag som cis-man förväntas att ta emot alla dessa kränkningar utan att visa mig kränkt. Helst av allt skall jag snabbt komma på en fyndig kränkning tillbaks. Om jag hade varit tonåring eller när inte orden räcker till skall jag gärna ”dabba” (ex. slå någon med handflatan på huvudet) personen som kränkt mig och den andra skall i så fall svara tillbaks med något lika kränkande eller värre. Tror att de flesta oavsett person som läser detta kan känner igen sig på något sätt i utbyte av kränkningar. Vill du inte delta i situationen och säger ifrån blir du kallad dramatisk eller lättkränkt. Normen i dagens samhälle är att du skall klara av att bli kränkt, det är en del av vår vardag. Vid ett tillfälle då jag pratade med en pojke i övre tonåren på en skola kom hans vän upp bakifrån, höll fast honom, tryckt honom framåt och juckade mot hans ända. Pojken jag pratade med låtsades som ingenting och fortsatte prata med mig trots situationen. Hans vän gav då upp i att få uppmärksamhet och gick iväg. Är vi inte responsiva till kränkningar eller ”skämt” går det inte att vinna makt utifrån situationen. I många situationer gällande våld och kränkningar är det också helt avgörande att det finns en publik. Skojbråket och pikarna blir en uppvisning.  Jag vet att inte alla kallar det våld eller kränkningar för att det tillhör den lägre delen av den stigande skalan. Skojbråk, ”dabbande”, att slänga sig över någon i hög uppe på varandra eller sparka på andras fötter för att de skall trilla är några exempel på sådana här företeelser. Oavsett om vad du kallar det är det fortfarande en handling tillhörande våld och kränkningar.

Något som vi i Partille fältgrupp arbetar genomgående med då vi möter ungdomar är att alltid påpeka, tillrättavisa och agera på att våld och kränkningar inte är okej, inte i någon form. Våld är alltid en manifestation om makt och kränkning oavsett sammanhang. Kränkningar och makt manifesteras i hela samhället på olika sätt.Det är ofta svårt att agera på allt våld och kränkningar ungdomar utöver mot varandra. Jag är nämligen också en del av den normgruppen som är uppväxt med sådana här företeelser och missar därför ibland handlingar som jag senare förstått att jag skulle agera mot. Det är svårt agera men jag tycker att vi alla tillsammans som vuxna kan bli bättre på att alltid agera mot våld och kränkningar. Vår unga i samhället kommer att må mycket bättre av att vi som vuxna står upp för de utsatta i situationer då våld och kränkningar sker. Precis som pojken som uttrycker i händelsen ovan att det bara är på skoj är det alltid svårt för den utsatta i detta att vara den som säger ifrån, därför måste vi vuxna agera, hur trivialt det än må upplevas vara.

Martin Wramsby – Partille fältgrupp

 

 

Det är fint att jobba som fältare.

Julen 2014 var senast jag var ute och fältade. Därefter har jag haft en del uppföljningskontakter med ungdomar från fältet, jag har hunnit arbeta en tid på Stödcentrum för brottsutsatta och dessutom varit föräldraledig. Jag var näst intill övertänd när jag skulle ut min första kväll på Nordstan igen. Jag kände mig förunnad som inte bara har ett jobb, utan ett jobb som jag tycker om.

Jag sa till min nya kollega att jag måste försöka att hålla ihop mig lite för annars kommer jag le superduperstort åt varenda unge jag ser, räcka fram handen och helt oreflekterat vilja säga hej till alla utan att tänka på att jag är en representant från socialtjänsten.

Jag tog några extra andetag och slutade studsa runt. Till min förvåning var det en hel drös med ungar som jag kände och som kände mig. Det var så fint att se välkända ansikten som glatt kramades och välkomnade mig tillbaka, frågade hur jag haft det och hur barnet mådde. Av någon blev jag utskälld för att jag varit borta så länge och några ignorerad helt min tillbakakomst.

Men där fanns en väldans massa fler ungdomar. Min kollega presenterade mig för en hel del och framför allt drog de jag redan kände med sig fler ungdomar i samtalen. De ytliga hälsningarna gick snabbt över i viktiga berättelser om allt från flykt, sexuella övergrepp och hemlöshet.

När jag går ut på stan och fältar så är det delvis som mig själv men också som en i gruppen. Som en i Fältgruppen. Jag blir accepterad och anförtrodd saker av ungdomar på grund av deras relation till mina kollegor. Den relationen finns tack vare ett gediget arbete. Genom att respektera de vi möter, aktivt lyssna och ta historier på allvar, be om ursäkt när vi gör fel, förklara system och vad vårat ansvar är och verkligen försöka jobba bort våra förutfattade meningar om saker och ting, är Fältgruppen Citys relation till Nordstans ungdomar hiskligt fin.

Jag vet att det jag förmedlar är en upplevelse baserad på min egen goa känsla av att vara behövd. Att texten utgår från mig själv och inte har ungdomarnas perspektiv. På ett professionellt plan önskar jag att många av de jag kände igen skulle ha gått vidare. Såklart önskar jag att de efter ett och ett halvt år skulle fått hjälp med relationen till sin mamma eller slutat skära sig i armarna, fått en trygg plats att bo på eller slutat knarka.

Men min första dag på fältet var en fin dag. Jag har ett så jävla viktigt jobb och det är så jävla viktigt för mig.

 

Mia Sundkvist, Fältarbetare i City Göteborg