Ska det va såhär?

En ungdom jag träffade idag pratade om tur och hela ansiktet lyste. Han log, vände bort huvudet och blev själv förvånad över hur bra han mådde. Han har upplevt tur. Tur som har gjort att livet tagit en ny vändning för honom. Tur som har gjort att han litar på sin egen kapacitet till att göra något annat än den väg han slagit in på när vi först träffade honom. Tur, som jag i mångt om mycket skulle kalla mod och styrka.

Det är inte första gången jag eller mina kollegor träffar en ungdom som lyckas vända livet under tiden hen har kontakt med oss. Som får framtidstro och prata om tur istället för otur. Det är ofta så. Vi träffar ungdomar i vårt arbete som ofta mår dåligt, har en svår livssituation eller som inte har hittat sitt sammanhang än. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag. Genom att lyssna och höra vad ungdomarna säger. Ta dem på allvar och stödja dem. Ge goda råd och kramar. Visa att vi står kvar även när ungdomen blir besviken på sig själv för att en förändring inte lyckades på första försöket. De har inget att skämmas för. Alla kan vi hamna i livssituationer som vi inte rår på helt ensamma. Det jag och mina kollegor gör i fältarbetet är inte att lösa deras problem. Vi stöttar dem till att hitta en utväg som fugerade för just den specifika ungdomen. Det är sällan samma väg för alla. Det som är gemensamt är att det är ungdomen själv som gör det svåra arbetet. Vi hjälper bara till. Vi kan prata och motivera till en framtidstro och vi kan praktiskt hjälpa till i kampen att få rätt förutsättningar så att ungdomen kan förändra. Ibland tar det kortare tid och ibland tar det längre tid. Ibland får vi se vilken direkt påverkan vi gör. Ibland får vi höra om det långt senare.

Det är inte sällan vi träffar ungdomar som kommit hit från andra länder. Dessa ungdomar har precis som alla andra ett behov av trygghet, framtidstro, samhörighet och möjligheter. Det gäller även för den ungdom som jag beskrev inledningsvis. Men det har skett en skiftning på stan. Det har hänt fler och fler gånger att jag har behövt höra oro och tvivel ifrån ungdomarna jag träffar i mitt arbete. Oro som handlar om vad som händer om Sverigedemokraterna vinner valet på söndag. Tvivel som även ungdomen jag pratade med idag känner.

”Kommer de slänga ut oss? Jag har permanent uppehållstillstånd, kan de ändå säga att jag måste åka? Vad kommer hända med mina vänner? Vi kom till Sverige för att det är bra och tryggt här, men nu tror jag inte Sverige är bra längre. Jag får inte rösta. Kan jag inte göra något för att påverka då? Vad röstar du på? Tror du att alla kommer rösta för att bli av med oss? Kommer jag vakna på måndag och behöva åka någon annanstans? Var ska jag ta vägen då? Jag har ju bara Sverige nu.”

De här frågorna är inte hypotetiska. De här frågorna är inte alla, bara några av de få som ställs. Men alla på samma tema. De ställs till mig och mina kollegor som ett uttryck för en verklig oro. Ytterligare en ovisshet om framtiden. En ovisshet som ingen ska behöva känna.

Jag behöver berätta, förklara och skapa rimliga förväntningar på vad det är som skulle kunna ske eller inte ske beroende på hur valet går. För mig är det ett fruktansvärt samtal att ha många gånger. Därför att de här ungdomarna redan har varit med om detta en gång eller flera. Eller så känner de någon som varit i den här situationen. Där omständigheter, samhällsklimat och politik gjort att de inte fått växa upp och leva sitt liv på en och samma plats. På samma gata där de är födda, i sina egna familjer, med sitt modersmål som första språk, med trygghet, med självklara vägar i livet, med svar på vad som ska hända i morgon eller nästa vecka. Någon annan eller något annat har valt åt dem att de ska lämna, fly, hitta en bättre plats, en trygg plats där de har möjligheten att skapa sig en framtid. Nu är dem här och de kämpar på precis som alla de ungdomar som är födda här. I perioder går det sämre, i perioder går det bättre. Nu riskerar de att ryckas upp med rötterna igen. Hur ska jag som fältarbetare kunna hjälpa dem att hitta en utväg i det? Det kan jag nog inte. Inte ensam i alla fall.

För mitt arbete som fältarbetare förutsätter att det finns praktiska möjligheter för mig att hjälpa de olika personerna jag möter beroende på deras behov. Utan en politik som står för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter blir jag rädd att den möjligheten försvinner. Då har jag och mina kollegor inte samma möjligheter att stötta unga till ett liv i trygghet på samma sätt som vi gör idag. Jag hoppas att så aldrig kommer bli fallet. Jag hoppas att jag och ungdomarna kan skratta åt våra samtal när valet väl har varit. Att det inte alls blev som befarat, att det blev mycket bättre.

 

vallokal2018
Astrid Johnsson – Fältarbetare, City i Göteborg

Övergreppen på We Are Sthlm var inte hemliga!

Nu äntligen skrivs det om alla övergrepp som skedde under We Are Sthlm festivalen i somras. Polisen ska ha mörkat uppgifter och även dementerat när journalister som fått tips frågat. Jag blir förvånad när jag läser dessa texter. Jag hade ingen aning om att det mörkades. I alla fall inte på det sätt eller av de anledningar som nu beskrivs.

Vi fältassistenter arbetar uppsökande och förebyggande med ungdomar på deras arenor. Enklast kanske vi kan beskrivas som en slags mobil kurator med fokus på ungdomar. Vi arbetar både dagar och nätter, vardagar och helger och fångar upp och stöttar där vi kan. I Stockholm har nästan alla stadsdelar fältassistenter i någon form. Under ungdomsfestivalen We Are Sthlm förlägger många av oss våra pass i Kungsträdgården. Vi har även ett eget tält dit ungdomar kan vända sig och få hjälp med i princip vad som helst.

Övergrepp i publikhavet var ett problem redan 2014, min första ungdomsfestival som nybliven fältassistent, och självklart något som det arbetades med inför 2015. Några skillnader som jag upptäckte i somras var att Fatta man var på plats och hade ett aktivitetstält. Även Stockholms stads projekt Respekt och självrespekt, med liknande liknande fokus, hade ett tält.

Vi som arbetade på festivalen pratade också om de övergrepp som skedde på varje utsättningsmöte vi hade innan konserterna drog igång. Vi pratade om olika strategier och hur vi ska agera. Hur vi kan förebygga och hur vi kan ge stöd till utsatta. Mot slutet av veckan gick personal upp på scen innan spelningar och pratade om vikten av att respektera andra. Att hålla sina händer för sig själv. Att ta ansvar tillsammans och hjälpas åt att säga ifrån. Även flera artister började sina spelningar med liknande tal. En artist avbröt mitt i en låt när hen såg något hända i publikhavet och fortsatte inte förens alla återigen uppmärksammats på problemen. Det var inte hemligt.

Att ingen tidning skrev om detta redan i somras trodde jag (sorgligt nog) berodde på att det var för vanligt. Att det inte hade nyhetsvärde. Att det inte prioriterades. Som det sällan gör… Inte att polisen mörkade. Det känns så orimligt. Det. Var. Inte. Hemligt.

Anledningen sägs nu dessutom vara att övergreppen begåtts av ensamkommande flyktingbarn. Det gör det hela än mer orimligt, för det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där. Jag pratade med flera utsatta tjejer. Jag fick polisens efterlysningar med flera olika signalement. Den gemensamma nämnaren var inte ”flykting­ungdomar företrädesvis från Afghanistan.” som polisen citeras i DN. Det var inte etnicitet, ålder, hudfärg eller klädstil. Den gemensamma nämnaren var kön. Både på de som begick övergreppen och de som utsattes. Att försöka koppla sexuella övergrepp till etnicitet är felaktigt, orättvist och farligt.

Med så få ingripanden mot misstänkta som faktiskt skedde så är det för övrigt otroligt grova generaliseringar som görs nu. Det går ju trots allt inte att se på håll, eller förstå av ett signalement om någon är ett ensamkommande flyktingbarn.

Den enda förklaringen jag har, nu som då, är att det är andra strukturer som ligger bakom utebliven rapportering av sexualbrott. Det är dessa vi måste jobba emot. Tillsammans och hela tiden, inte enbart under en vecka i augusti i Kungsträdgården.

Slutligen skulle jag vilja tipsa eventuella journalister som läser detta: Våga fråga fältare! Så gott som varje stadsdel i Stockholm hade fältare representerade på festivalen. Vi känner otroligt många ungdomar från våra områden, har förvånansvärt bra koll på vad som händer och kan med största sannolikhet ge en bild som ingen annan vuxen har tillgång till.

Martin Eidensten
Fältassistent, Farsta Stadsdelsförvaltning samt volontär och ledamot i Föreningen Storasyster

Ett möte som berör

Han kliver av tåget i en beige tunn jacka, jag försöker få ögonkontakt. Han undviker mig med blicken.  Jag frågar kort ”farsi”? (En persisk dialekt, vanlig i Afghanistan) Han tittar upp och nickar. Jag säger kort ”bia, tadjoman, farsi” (översatt: kom, tolk, farsi). Oron och otryggheten lyser i hans ögon. Via tolk får jag reda på att pojken är 16 år, med andra ord under vårt ansvar (alla under 18 år). Han räcker fram en lapp med ett mobilnummer och en svensk stad i norra Sverige och säger ”cousin”. ”You speak english”?, frågar jag. Han visar ”lite” genom att sätta ihop tummen och pekfingret nära varandra. Jag gör tummen upp. ”I want to go there” och pekar på lappen. Jag frågar om han har en tågbiljett, pojken skakar på huvudet. Jag frågar om kusinen kan svenska/engelska och ber att få ringa mobilnumret. Det är en man som svarar på svenska. Jag förklarar vem jag är och att pojken har hans nummer på en lapp när han klivit av tåget från Malmö i Stockholm. Mannen säger att pojken ska köpa biljett och åka vidare uppåt landet. Jag förklarar att eftersom han är minderårig kommer han att få åka med oss och prata med en handläggare på Socialjouren. Mannen pratar med pojken som fortfarande är väldigt orolig. När jag får prata med mannen igen berättar han att pojken sagt att han blev rädd när det på perrongen stod människor i färgade västar han inte kände och bara började prata med honom. Han har haft en jobbig resa, han är trött och hungrig och det har hänt mycket otäcka saker under vägen. Jag säger att jag har full förståelse för det och ber mannen (som visade sig inte är kusin) förklara för pojken att han inte behöver vara rädd, han kan vara lugn och trygg med mig och mina kollegor. Vi avslutar samtalet. Till slut får jag ett blygt leende av pojken och han följer med mig till vår samlingsplats ovanför tågspåret. Vi förklarar, med hjälp av tolk, för alla som kommit med samma tåg som pojken vad som kommer att ske närmaste tiden. De kommer att få hjälp med tillfälligt boende och mat samt så småningom träffa Migrationsverket för att starta asylprocessen.

Innan mina kollegor kör iväg med bussen till Socialjouren tittar pojken på mig blygt och viskar ”Thank you”. Jag ler, lägger handen på hans axel och säger ”Your welcome, good luck”.

Här skiljs våra vägar åt, men på min näthinna kommer hans blyga leende finnas kvar länge. Vem vet kanske möts våra vägar igen i någon annan del i Sverige.

Jag tänker hur viktigt det är i ett första möte med alla, hur vi bemöter och jag hoppas att jag lyckats få pojken i den beige jackan att känna sig välkommen till vårt land.

Tittar upp på tv-skärmen på väggen och konstaterar att nästa tåg från Malmö kommer in om ca 20 minuter.

fältassistenterna Kungsholmen

 

 

 

Kungsholmens fältassistenter

Välkommen till Göteborg

När tåget från Malmö anländer på perrongen står volontärer från Refugees Welcome, Röda korset och Islamic Relief redo och tar emot. Flyktingarna som anländer möts av värme och ett vänligt leende. Inne på Nils Ericson-terminalen erbjuds mat och dryck. Vid behov får man även hjälp med andra nödvändiga saker som skor, kläder, telefonkort och hjälp att hitta rätt till nästa tåg eller buss om planen är att resa vidare. Organisationerna har även personer med språkkunskaper på plats som hjälper till att översätta och hjälper till med kommunikation och information.

11215722_10156092506930652_1989641825239958460_n

På bara några dagar har tusentals människor organiserat sig och ordnat med det mesta för att ge de asylsökande ett värdigt mottagande och hjälp med det mest nödvändiga.

Två tjejer, ungdomar som jag känner igen från mitt tidigare arbete i Angered står och brer smörgåsar och serverar till de som anländer. Det blir många smörgåsar då det enligt volontärerna anländer upp till 400 – 600 asylsökande under en dag. Själv är jag där som representant för staden under några kvällar med fokus på att hjälpa ensamkommande under 18 år. Min kväll på stationen börjar klockan 17:00 och slutar omkring 00:30. Tjejerna är på plats innan jag börjar mitt pass och kvar när jag lämnar. Två tjejer i övre tonåren som tillbringar hela helgen med att servera mat till hungriga som rest genom hela Europa med hopp om att hitta en tryggare plats i Sverige eller i något av våra grannländer.

Det finns även ett stort engagemang bland medarbetare i Göteborgs stad. Det behövs massor av nya sovplatser för de ensamkommande barnen som anländer i Göteborg. Många platser i och omkring Göteborg görs i ordning till transitboenden (där man bor en kort stund innan man får sin kommunplacering). Många medarbetare har lagt om sin arbetstid och tillfälligt lagt ordinarie arbetsuppgifter åt sidan för att ordna dessa boenden och vara där och ta emot de asylsökande då de anländer. I väntan på att staden hinner anställa personal är det de som bemannar dessa boenden dygnet runt och ser till att barnens basbehov blir tillgodosedda.

Det finns fortfarande saker som inte fungerar optimalt. Stat och kommun har en hel del att lära av volontärerna när det gäller flexibilitet och att möta behov. Som att Migrationsverket inte har personal på plats på stationen längre än till 21.00, när sista tåget från Malmö anländer 00:20, eller att väktare är de enda som bemannar Sagåsen (platsen där man söker asyl) på nätterna. Det har också varit oklart om vad som gäller när det dyker upp ensamkommande barn som inte vill söka asyl i Sverige. Här måste polis och socialtjänst komma överens om vad som gäller så att vi kan leva upp till intentionerna i lagstiftning och barnkonvention.

Men i en tid där flyktingfrågan länge varit polariserad i Sverige är det skönt att se detta massiva engagemang för människor i nöd. Refugees Welcomes Göteborgssida har idag över 10 000 medlemmar som ser vikten och behovet av hjälp och stöd. Vi på plats kan också se vilken otrolig skillnad alla dessa volontärer gör. Något som inte bara skänker hopp och tröst till de asylsökande; det värmer även gott i hjärtat på oss fältarbetare.