Värmande skratt blandat med sorgsna tårar drabbar mig när jag ser serien ”36 dagar på gatan”. Jag skrattar med i tokiga uppsåt, av igenkänning och kärlek, i hur människor i svåra livssituationer ställer upp för varandra, i hur en liten handling av en medmänniska kan betyda så mycket. Jag gråter över hur illa livet kan behandla människor. Människor som kunde varit du eller jag. En livskris, ett felsteg, en olycka kan vara avgörande.
Jag arbetar som fältarbetare i centrala Göteborg vilket innebär att jag möter många människor i hemlöshet. När jag började mitt arbete år 2013 var de flesta hemlösa vi mötte över 30 år. Även om personer över 21 år inte tillhör vår målgrupp så delar vi den offentliga miljön. Vi lånar ut telefoner, snackar och hänvisar till socialjouren eller de uppsökare som arbetar mot vuxna hemlösa. De rör sig om människor i situationer som porträtteras i ”36 dagar på gatan”. Skillnaden mellan då och nu är att vi idag möter många unga personer som också lever likt det livet.
Han som envisas med att bjuda mig på saker trots att jag ber honom att inte ska slösa pengar på mig. Antar att han vill visa sin uppskattning. Han som står och fryser i timmar. Han vill inte lämna sin plats. Då tar någon annan hans kunder och han är i desperat behov av pengar. Han som ofta ger tiggarna några kronor trots att han själv sover ute. Han som gärna pratar länge om sina framtidsdrömmar. Han som blev hemlös och först fortsatte gå i skola men inte pallade gå kvar. Han som alltid letar sovplats. Han som låter kompisar sova över trots att han riskerar att bli av med sin lägenhet. Han vet hur det är. Han som saknar sin familj. Han som alltid skäms när han missat vårt möte. Han som glatt sprang ikapp mig och berättade att han fått ett andrahandskontrakt. Han som polisen ofta tar med sig. Han vill hamna i fängelse så han slipper sova ute. Han som alltid är hög eller abstinent brasil-libido.com. Han är alltid på jakt efter heroin. Han kan vara din son.
I Göteborg finns det inget kommunalt boende där unga 18-21 år med en akut hemlöshetsproblematik, som oftast innebär drogmissbruk, kan få en tillfällig sovplats och stöd av personal. De uppsökare som arbetar med äldre hemlösa kan erbjuda sin målgrupp detta men vi ungdomsfältare har inga platser att erbjuda. Nu kanske ni tänker ”Men det beror ju på att ungdomarna är i asylprocess eller är papperslösa” men så enkelt är det inte. Vi möter absolut många som befinner sig i den situationen. Att hitta bostad på egen hand är svårare för dem som är nyare i Sverige. Men även om du är uppväxt här eller har uppehållstillstånd så finns det inget sådant boende.
För dem i asylprocess har migrationsverket ansvar för boende och när det gäller personer som är medborgare eller har uppehållstillstånd är det socialtjänstens ”ansvar” (Det krävs att man tillhör målgrupp, enbart hemlöshet räcker inte alltid). Men systemet brister. Alla gånger löser inte välfärdssverige att ta ansvar för människor som far illa. Exempelvis kan man inte förvänta sig att en ung person som blivit utsatt för sexuella övergrepp kommer trivas i ett rum med män på migrationsverkets anläggning eller att personer som sover i parkeringshus och tar heroin ska hitta boende på egen hand. Det måste finnas fler alternativa lösningar.
Samhället behöver förebygga att unga inte hamnar på gatan. Vissa har missbruk sen innan men vi ser att ett liv på gatan ofta leder till just missbruk och kriminalitet. Prostitution är förmodligen mycket vanligare bland unga killar än vad som är synligt för oss. Migrationsverket skulle behöva boenden som är riktade till unga där unga får stanna i sitt sammanhang. Kommunen måste kunna erbjuda unga akutplatser som ett första steg för att lämna livet på gatan samt lågtröskelboende där unga på ett lättillgängligt sätt kan erbjudas stöd.
Någon behöver ta ansvar för alla de hemlösa unga som far illa, oavsett status. Det handlar om människors liv. Behovet måste styra, inte vem som ska betala.
Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg
Rekommenderar varmt att se denna serie: https://www.svtplay.se/36-dagar-pa-gatan