Mitt namn är Elin Lund. Jag arbetar som fältassistent i Mölndals stad. Som en del av det förebyggande arbete vi är ålagda att utföra i Mölndal med ungdomar, ingår vi i Toleransprojektet tillsammans med lärare och fritidsledare. Det är ett fantastiskt projekt som jag vill berätta om, men det är svårt för att jag vill skriva så mycket. Jag väljer att genom ungdomarnas egna ord, dela med mig av de erfarenheter och upplevelser projektet gett de ungdomar som deltagit. Längst ner lägger jag länkar till mer information för den som vill fördjupa sig. All kursiverad text är ungdomarnas egna ord.
Att vara i de begynnande tonåren är inte lätt. Det är en ålder av sökande efter vem man är, vilken familj man har, vad man tycker i olika frågor och ett ständigt pockande grupptryck som är svårt att ha mod att ställa sig utanför. Under denna känsliga men viktiga tid i våra ungdomars liv får några av dem förmånen att under ett läsår delta i Toleransprojektet där just dessa frågor får mycket utrymme. Det är tjugofyra åttondeklassare och niondeklassare från olika skolor som träffas en heldag varannan onsdag. Vid första träffen känner de inte varandra, och ett år senare uttrycker de att de inte kan föreställa sig att inte ha varandra i sina liv. ”Eftersom att man är med varandra nästan hela tiden har det blivit så att alla i gruppen har kommit varandra nära. Man har lärt känna människor som man kanske inte annars skulle prata med och det är liksom tack vare den här resan och det är vi tacksamma över”
De är med om en otrolig resa, både en inre och en yttre sådan, som många av dem aldrig kommer att glömma och som till stor del formar de inför framtiden och de unga vuxna individer de är på väg att bli. I undervisningen används andra världskriget och förintelsen som kuliss för att kunna berätta om hur den absoluta ondskan i människan kan växa fram och få så förödande konsekvenser. Vi lär ut ”De fem stegen till förintelsen” där eleverna får en ingående förståelse för processerna bakom att människor långsamt kan förinta varandra. Vi använder oss mycket av självreflektion där ungdomarna skriver texter utifrån frågor som ”Vad är en människa?”, Vad är ondska?”, ”Vad längtar jag hem till när jag varit borta?”, eller ”Då kände jag mig älskad”. Det finns inget rätt eller fel svar, det handlar om att lyssna på varandra och diskussionerna är det som viktigt. I Toleransprojektet är allas tankar lika värdefulla, och alla åsikter ska höras, men deras argument kommer att testas under projektets gång. Vi ledare strävar från dag ett efter en trygg zon inom toleransprojektets undervisning, så att ungdomarna ska våga uttrycka vad de faktiskt tycker och känner, och ska våga dela med sig av personliga erfarenheter. Vi strävar efter att ungdomarna ska bli självsäkra och våga visa sig sårbara för att de ska förstå att det hänger ihop.
Varje lektion ser likadan ut och utgår alltid från ett tema. Någon av de tre pedagogerna börjar berätta en sann berättelse som utspelar sig under tiden för andra världskriget och förintelsen. Berättelsen bygger på sanna vittnesmål från människor som levde och överlevde denna tid. Berättelsen följs av dilemmafrågor som eleverna ska svara på i grupp eller enskilt i sin skrivbok. Ungdomarnas fördomar testas och nya tankar väcks utifrån en kamrats åsikter eller en fråga någon av oss ledare ställer.
I mars reser vi till Polen och är borta en vecka och på resan knyter vi ihop allt vi jobbat med hemma. Vi besöker de platser som förekommit i berättelserna, vi använder oss av bilder och vittnesmål från en specifik plats där vi befinner oss för att skapa ett allvar och en förståelse för att det vi gör och ser är verkligt.
”Vi fick måla av teckningar som hittats, som barn har gjort som levt i Birkenau. Det var väldigt jobbigt att se och tänka sig att vanliga oskyldiga barn levt där… Vi målade ju också när vi var små och dom är ju som vilka barn som helst. Det kändes tufft att se”.
Eleverna jobbar stenhårt på denna resa, både fysiskt och mentalt. Vi är igång med undervisning från åtta på morgonen tills det är dags att sova. Vi besöker flera förintelseläger och andra viktiga platser. Eleverna skriver dagbok varje dag och i dessa texter kan man som ledare se stora skillnader mot vad och hur de skrev i början av projektet mot slutet. Jag har ofta suttit och gråtit på hotellrummet sent på kvällen när jag läser igenom elevernas böcker och får ta del av deras otroligt kloka tankar. Många av ungdomarna uttrycker att de reflekterar mer över sina fördomar och att de får “syn på sig själva” och hur de tänker. En elev säger såhär:
“Jag hade ganska mycket fördomar innan, om invandrare och så. Men det här har förändrat min syn på det. Idag stänger många i Europa sina gränser för människor som flyr. Under andra världskriget stängde nazisterna Polens gränser så judarna inte kunde fly från förintelsen”.
Vi väver in dagens samhälle hela tiden inom Toleransprojektet och eleverna påminns om att flykt från krig och folkmord förekommer i nutid. Flera av eleverna har börjat reflektera över att de som kommer till Sverige från krigsdrabbade länder alla är unika individer och inte en massa av ”några andra”, utan att de är precis som oss. Stundtals blir sådana insikter smärtsamma för en del av ungdomarna- de förstår på djupet livets orättvisor, men det leder till tankar och handling kring vad just de kan göra för att underlätta för sina medmänniskor.
”När vi var i gaskammaren i Majdanek sa Amie, en av lärarna: Om man går in i ett mörkt rum och tänder ett litet ljus i mitten, så kommer det att lysa upp hela rummet. Det kommer fortfarande vara väldigt mörkt, men ändå ljusare än innan. Då tänkte vi att om man är flera, så kan man tända flera ljus. Då blir rummet ännu ljusare.”
En av eleverna som var med förra året utryckte efter projektet att hon innan aldrig hade vågat prata inför andra, och att hon hade svårt att uppskatta och acceptera sig själv. Efter projektet var det hon som stod i talarstolen i kommunfullmäktige inför alla politiker i Mölndals stad och uttryckte den största och viktigaste insikten hon vunnit- att hon kan acceptera sig själv för den hon är. Inte ett öga var torrt i kommunfullmäktigesalen. Vi ledare kände det som att vi hade vunnit storvinsten. För det är ju precis det allt går ut på. Att acceptera sig själv och andra, precis så som de är.
”Resan har betytt jättemycket för oss alla, och många upplevde att man inte var samma person när man åkte som när man kom hem.”
Elin Lund, Fältarbetare Mölndal
- Toleransprojektet Mölndal reseblogg: http://toleransblog.wordpress.com
- Information om projektet: www.toleransprojektet.se, www.teskedsorden.se/kungalvsmodellen
- Lästips: Intoleransens pris, en socioekonomisk analys av vit makt rörelsen och Kungälvsmodellen (finns på nätet)
