Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som är tänkt att uppmärksamma ojämlikhet mellan könen och kvinnors situation. På senare år tycker jag mig ha märkt att det är vanligt att män uppmärksammar detta genom att säga grattis till kvinnor och ibland även ge en blomma eller liknande som gåva i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag. Vilket ju är helt sjukt om man tänker efter; vi kan väl inte säga grattis till patriarkalt förtryck och ojämlikhet?

Själv anser jag mig vara feminist då jag erkänner att det finns ett patriarkalt förtryck som ska bekämpas. Jag inser också att det är problematiskt att kalla mig feminist som vit, medelålders cisman. För det är ju sådana som jag som är förtryckarna och som sitter på en massa medfödda privilegier. Min roll i den feministiska kampen är utifrån detta minst sagt problematiskt och jag har full förståelse för kvinnor som ser mitt deltagande med skepsis.

Det är svårt och smärtsamt att inse att mina privilegier är det som står i vägen för ett jämlikt samhälle. Det innebär ju att jag (aktivt – som feminist) måste ge upp dessa för att uppnå jämlikhet. Det gäller inte bara grundläggande saker som jämlika löner, samma möjligheter, likabehandling inför lagen och annat som går att driva politiskt och lagstadga kring, utan även det som är mer subtilt; det som finns i våra normer och värderingar. Inte förrän alla sådana skillnader är utsuddade kan vi påstå att vi nått jämlikhet. Så det är både en politisk kamp och en inre mer personlig kamp.

Ett sätt att som man jobba med detta är att vi rannsakar oss själva och försöker identifiera våra privilegier kopplade till kön och avstå från dem; när och hur utövar jag manlighet. Inte helt lätt, men också spännande och utmanande. Nedan följer en kort lista som är min egen personliga start. Dock så inser jag att detta är något som jag alltid kommer att behöva jobba med och min lista kommer med tiden att behöva bli betydligt längre än nedan.

  •  Jag kan bli mindre lösningsfokuserad när någon förmedlar ett negativt mående. Inte utgå från att personen per automatik vill att jag ska lösa ett problem utan oftast bara vill berätta hur hen mår.
  • Jag kan sluta vara tävlingsinriktad när någon berättar något. Jag behöver inte kontra med en egen anekdot på samma tema.
  • Jag behöver inte alltid sätta mig själv i centrum, utan låta andra ta mer plats istället.
  • Inte berätta för min fru att hon behöver skaffa sig vassare armbågar och bli bättre på att hävda sig på jobbet. Hennes prestationer duger alldeles utmärkt utan att hon behöver hävda sig över andra.
  • Sluta förvänta mig beröm för att jag är ”duktig” och tar ansvar för städning, matlagning, barnpassning och annat självklart hemarbete.
  • Sluta med förklenande epitet på filmgenrer jag inte föredrar. Dramafilmer eller romantiska komedier behöver jag inte per automatik klassa som ”snyftrullar”, ”romantiskt dravel” eller ”tantsnusk”.
  • Problematisera att jag gillar kultur (filmer, böcker, spel) som innehåller mycket våld.
  • Bli bättre på att berätta om mina känslor. Särskilt då jag mår dåligt, trots att det skulle kunna uppfattas som att jag blottar svaghet.
  • Prata mer om jämlikhet och maskulinitet med mina manliga vänner.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

6 svar

  1. Något jag alltid undrar när folk säger “Jag är feminist” är följande. Vilken slags av feminist är du? Det finns ju ca 30 stora grupperingar (och vem vet hur många mindre) som alla kallar sig för feminister, men många av dem motsäger andra grupper som också kallar sig feminister. Detta gör att meningen “Jag är feminist” säger ungefär lika som “Jag gillar mat”. Detta är en av anledningarna till att jag personligen kallar mig för egalitär istället. Då slipper jag konstiga stämplar och står per definition för allas lika rätt och värde oavsett vad de identifierar sig som, vad de råkar ha mellan benen, eller vilken hudfärg de råkar vara född med.

    I övrigt så hör ju många av dina punkter till vanligt folkvett, vilket visserligen stora delar av befolkningen verkar sakna i dagsläget. Men t.ex. “Jag kan sluta vara tävlingsinriktad när någon berättar något. Jag behöver inte kontra med en egen anekdot på samma tema.” Är ju två helt olika saker. För det första, om du berättar anekdoter för att tävla med andra så har du nog lite problem. Men att berätta en anekdot på samma tema som någon annan kallas även för diskussion. Man behöver inte tävla bara för att man diskuterar med någon annan.

    Sedan punkten “Problematisera att jag gillar kultur (filmer, böcker, spel) som innehåller mycket våld.”. Varför skulle detta vara ett problem? Blir du våldsam av det? Om ja, då bör du sluta konsumera denna typ av underhållning och genast söka hjälp, om nej så är du en helt normal person och detta är inte ett problem.

    Själv tror jag på att bemöta människor likadant och inte “nu måste jag vara tyst för att jag är man”, de kvinnor jag jobbar med har inga problem att ta ordet eller säga emot oss manliga kollegor om de anser att vi har fel, jag har inte heller problem att stötta deras lösningar om de är bättre än mina eller någon manlig kollegas. Men jag kanske är lite konstig.

    1. Hej JM. Jag skrev i texten hur jag definierar min feminism. “Själv anser jag mig vara feminist då jag erkänner att det finns ett patriarkalt förtryck som ska bekämpas.” Vilket nog alla feminister har som grund.

      Min punkter är mina personliga och mina tankar om manlighet eller maskulinitet. Helt ok att du inte håller med.

      Blir lite nyfiken på hur man som egalitär arbetar mot förtryck och orättvisor. Hur tänker du att man ska göra det mer jämlikt mellan män och kvinnor?

      1. Fast då får du nästan även definiera vad ett patriarkat är för dig, då detta också tenderar att variera från feminist till feminist, så att vi vet att vi pratar om samma sak. Jag anser dock att vi (i väst) snarare lever i ett Kyriarkat (om jag nu måste låsa mig till ett “arkat”), då vi alla kan vara både förtryckta och förtryckare. Jag hade t.ex. en uttalad feministisk svensklärare i gymnasiet som kategoriskt tryckte ner killarna i klassen och nedvärderade deras åsikter och önskemål till fördel för tjejernas. Hon var förhoppningsvis inte medveten om det själv.

        Angående dina punkter så var det inte så att jag inte håller med, de flesta av dem anser jag är helt vanligt sunt förnuft, så jag håller med dig i hög grad. Det jag reagerade på var de två punkter jag svarade på och jag skulle gärna se dig utveckla just de två punkterna lite, speciellt den sista om våldsam underhållning.

        Livet som egalitär är väldigt enkelt, jag behandlar alla människor på samma sätt. Oavsett ursprung eller vilket kön de har (eller anser sig ha, eller inte ha). Jag jobbar t.ex. med ganska många kvinnor, men även en hel del män. I möten med dessa personer ser jag till att bemöta dem på samma sätt. Jag värderar inte männens åsikter högre än kvinnornas och jag värderar inte kvinnornas åsikter högre än männens. Jag värderar åsikterna efter jag anser vara bäst för att lösa problemet det specifika tillfället. Likaså, jag är ateist (som så många andra i detta land) men flera av de jag jobbar med är troende och från olika religioner, detta gör inte att jag bemöter en katolsk kollega på ett annat sätt än en muslimsk kollega eller en ateistisk kollega.

        Sedan visst, när man lär känna personer så får man ju lite olika jargong med olika personer och man lär sig vad man kan prata om med vem osv. T.ex. jag och min muslimska kollega kan sitta och diskutera religion i samma lugna anda som du och jag nu diskuterar feminism och vi respekterar varandras åsikter att tycka olika. Samtidigt har jag haft mindre lyckade samtal om religion med andra personer i mitt liv precis som precis som en del feminister önskat livet ur mig och kallat mig alla möjliga saker av den enkla anledning att jag ser livet på ett lite annorlunda sätt än vad de gjort.

        Jag anser att en vit man är precis lika mycket värd som en svart (du får ursäkta att jag inte använder ordet rasifierad, men jag tycker det ordet låter som en sjukdom) kvinna. Sedan är det vilka meriter du som person har och hur du beter dig som människa.

        1. Ledsen att du får vänta så länge innan jag svarar. Har tyvärr haft mycket annat att stå i. Vad det gäller definitionen av patriarkat har jag nog en väldigt enkel och grundläggande syn på det. När det gäller makt och inflytande i Sverige finns det fortfarande stora klyftor mellan män och kvinnor. Klyftorna finns för att män har fördelar i samhällsstrukturer och normer. Sverige är långt ifrån sämst i klassen, men vi har ännu en lång väg att gå innan vi har ett jämlikt samhälle där kön inte spelar någon roll i det avseendet.

          När det gäller mina punkter så utgår jag från personliga reflektioner. När jag läste en kurs om maskulinitet blev jag mer uppmärksam på hur vi män tenderar att bygga hierarkier och “tävla” för att hävda oss och bevaka vår position. Något som är mer påtagligt i ungdomen, men som jag tror följer med även i vuxen ålder. Ibland tror jag att det kan vara ett hinder i lyssnandet då någon berättar en historia. Min hjärna letar efter en egen liknande erfarenhet som jag delar istället för att vara närvarande i vad den andre förmedlar. Viktigt för mig som använder samtal i min profession.

          När det gäller våld som underhållning så är jag bara genuint nyfiken på varför det blivit så tilltalande för mig. Jag tror till stor del att det hänger ihop med normer och förväntningar på vad killar ska gilla och inte gilla. Det har definitivt inte gjort mig våldsam eller avtrubbad… möjligen härdad. Frågan för mig handlar kanske mer om vad jag missar istället. Jag hade kanske lärt mig mer om relationer och annat om jag istället lärt mig att föredra även annan kultur i större utsträckning. Mäns våld är ett reellt samhällsproblem och jag är nyfiken på hur det samspelar med “manlig” kultur. Här finns säkert även andra variabler som klass och idéer om “finkultur” och “fulkultur”.

      2. Det är ingen fara, vi har alla våra liv att leva utanför internet. När det gäller makt i Sverige så vill jag minnas att bland de röstberättigade i befolkningen så är kvinnor ca 52%, vilket i praktiken gör att kvinnor är de som har mest makt i vårt land. Om de skulle vilja så skulle de kunna rösta in F! eller ett annat parti med kvinnlig partiledare om de så ville. Vissa partier (åtminstone v) har t.o.m. gått så långt att grupper inom partiet ska ha en majoritet av kvinnor för att anses “jämställda” osv. Sedan vet jag inte om det är lika många kvinnor som strävar efter att bli politiker som män. De som vill ska såklart prövas på samma villkor.

        När du säger att män har fördelar i dessa samhällsstrukturer så får du det att låta som om det inte finns några fördelar med att vara kvinna. Har du stannat upp och funderat över varför tjejer presterar bättre i skolan? Är det bara för att pojkar är bråkiga eller kan det finnas något strukturellt över det? Har du funderat över varför pojkar och män begår dubbelt så många självmord som flickor och kvinnor (trots att vi bara får höra om hur dåligt kvinnor mår i media)? Har du funderat över varför nästan alla hemlösa är män (nu räknar jag inte in EU-migranterna som verkar vara nästan fördelat 50-50)? Har du funderat över varför ca 70% av alla studenter är kvinnor? Har du funderat över varför kvinnor under 30 (vissa rapporter säger nu även under 40) tjänar mer än män i samma åldersgrupp? Har du funderat över varför kvinnliga brottslingar bara får ca 60% av straffet en man får för samma brott? Detta, anser jag, tyder på att vi inte lever i ett patriarkat. Det finns bra mycket fördelar med att vara kvinna i detta land, sedan kanske det finns mer fördelar med att vara man. Jag väntar fortfarande på mina fördelar som man, men de kanske kommer dimpa ner i ett vadderat kuvert snart.

        Mäns våld är ett problem, men problemet är våld snarare än att det är män som ligger bakom. Våld i nära relationer är könsfördelat ca 40-60 när det gäller ensidigt våld men i de allra flesta fall så är våldet från båda håll. Sedan har vi de män som går ut för att skapa våldsamheter på stan och då pratar vi ändå bara om någon enstaka procent av befolkningen i landet. Att göra en könsfråga av de som avviker från normen tycker jag är fel. Felet är att folk känner behov av att utöva våld, inte vilket kön våldsverkarna har. Det är i min värld lika ointressant som vilken hudfärg eller religion de har. Det har nog mer med socioekonomiska skäl att göra än vad som hänger mellan benen och eftersom män generellt är mer utsatta socioekonomiskt sett och mår generellt sämre mentalt än kvinnor (men söker mer sällan hjälp) så kan säkert detta vara en bidragande orsak till våldsamma män.

        Jag tror att om media skrev mer om mäns psykiska ohälsa på liknande sätt som de gör med kvinnor så kanske fler skulle söka hjälp och så skulle vi förhoppningsvis kunna dra ner både på självmorden bland män och våldsamma män.

Lämna ett svar till J M Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.