I Fältgruppen City arbetar vi dagligen med unga som vistas i Göteborgs citymiljöer, en del av dessa unga lever på gatan. Ensamkommande barn som oftast kommer från Nordafrika. Det är vanligt att de levt på gatan i sina hemländer och i andra europeiska länder. De flyr fattigdom, misär, övergrepp och förtryck och hoppas på en ljusare framtid i Sverige. De bär med sig stora visioner men också trauman och omsorgssvikt som sätter krav på våra verksamheter som möter dem. Många uttrycker att deras högsta önskan är att få stanna i Sverige, gå i skola, jobba och bidra till samhället. Vi upplever att barnen är väldigt kompetenta och har goda förutsättningar att leva ett gott liv om samhället ger dem rätt förutsättningar för det.

De är barn som skrattar, gråter, tar selfies, spelar in musikvideos, behöver kramar, gillar kanelbullar, saknar sina föräldrar, äter på McDonalds, intresseras av mode, blir kära och drömmer om att jobba. De är barn som vilka barn som helst, förutom att barn som lever på gatan är de som är mest utsatta av alla.

Nyligen har barnens situation i Göteborg uppmärksammats av media. Den 9 januari valde Göteborgs-Posten rubriken Kriminella barn blir fler. Barn som av polisen beskrivs i artikeln som ett växande problem. Att beskriva barn på detta vis kan vara oerhört förödande för barnen och för vårt samhälle. Dels för hur det påverkar barnen när de själva läser men också för hur det påverkar allmänhetens syn på barnen.

Det är viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att barn kan tvingas utföra kriminella handlingar för att överleva. Anledningen till det är inte barnens ansvar, det är samhället som misslyckats med att ta hand om dem. Barn kan inte själva ansvara för att de lever ett liv på gatan och de behöver stöd av oss vuxna för att komma därifrån. Det är värderingar som ”växande problem” och skuldbeläggning som bakom begreppet ”kriminella barn” som är en del i att barnen lever på gatan. Det är också viktigt att känna till att många barn i denna livssituation INTE utför kriminella handlingar.

I artikeln kan du läsa att barnen på gatan ofta inte vill söka asyl i Sverige. De flesta Fältgruppen City har kontakt med vill söka och har sökt. Problemet är snarare att de vet att de inte kommer få uppehållstillstånd. Problemet är att de inte kan sluta fly och känna trygghet som ett barn i Sverige borde kunna göra. Många av dessa barn har blivit utsatta för oerhörda svek. Svek från en familj som inte kunnat ta hand om dig, svek från ett hemland som inte ville ha dig och sveket från Sverige som inte heller verkar vilja ha dig eller lyckas ge dig det stöd du behöver. Sådana svek gör något med ett barn.

Vi har barn som lever på svenska gator. Barn som inte har föräldrar eller ett samhälle som tar hand om dem. Barn som sover utomhus på parkbänkar, i garage och i ”bästa” fall kan bo hemma hos en vän eller någon som erbjuder en varm säng men som kräver sexuella tjänster i gengäld. Det är barn som far oerhört illa och oftast mår väldigt dåligt. Det är det som fokus bör vara på. Den 9 januari kunde du också läsa GP:s artikel Unga lever på gatan mitt i stan där jag istället belyser barnens utsatthet.

Ett barn uttryckte till oss “Alla ser mig som ett gatubarn, min plats är på gatan”. Låt oss ändra det. Låt oss sluta svika dessa barn. Vi kan börja med att sluta benämna dem som kriminella barn och lägga ansvaret på ett samhälle som svikit dem.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Läs gärna mitt tidigare inlägg Sveriges gatubarn 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.