Att jobba på ungdomars arena ställer höga krav på dig som fältare. Med dig själv som enda verktyg ska du närma dig unga i riskzon och övertyga hen om att du är att lita på. Att du är en vuxen som står kvar när det känns som om alla andra sviker.
På Tjörn fick vi möjligheter att arbeta med Internet som arena och där skulle vi finnas som en stödjande och slussande funktion. Nätet, mobiler och appar upptar en stor del av vårt arbete idag och är en av de delar där vi stött på mest tragedi.
Nätet är en arena som är dominerad av våra unga, de var här först. De fick prova sig fram för att hitta strategier kring nättrygghet. För här fanns inga vuxna. Idag ser det bättre ut, vi är fler som vågar oss ut, som vågar möta en trasig själ via KIK utan att kräva ett namn.
För ett år sedan blev vi kontaktade av en ung tjej via Facebook.
Hon skrev, “visst har du koll på nätgrejer?”
“Ja jag vill tro det” svarade jag, “vad kan jag hjälpa dig med?”
“Det finns en sida på internet som är typ som flashback där man kan göra trådar å så, å de finns en tråd där det är ca 26 sidor med nakenbilder på tjejer från området… det finns på mig, minderåriga å äldre! Har polisanmält men många säger att polisen inte kommer göra något! Vad ska man behöva göra mer?”
Vi lovade att försöka hjälpa till; stödja och slussa är ju vårt uppdrag. Detta var början på ett par intensiva veckor för oss. De 26 sidorna var nu över 40 och detta bara i vårt område. Bilder som stulits, fotats i smyg och manipulerats. Och flickor som inte hade en aning om att de fanns där med bild, namn och ålder. Ibland låg också länkar till profilen på Facebook, Instagram eller cafet som hon brukar gå på.
Vi blev ifrågasatta om detta verkligen var något vi skulle jobba med. För oss var svaret självklart. En ung människa bad om hjälp när hon upplevde att ingen annan fanns. Ja det är just då vi ska finnas.
Det var tunga veckor, många svåra samtal med unga flickor som inte längre ville leva pga. skammen av att ligga ute i pornografiska sammanhang. Vi insåg hur viktiga vi var, att vi inte dömde en avklädd bild. Att vi förstod smärtan det innebar att få en bild spridd mot sin vilja. Att någon stod kvar när andra vuxna la skulden på flickorna.
Under våra år med nätet som ungdomsarena så har vi fått försvara oss och vårt arbetssätt. Åsikter från chefer, medarbetare och föräldrar. Åsikter som, nätet – är det inte bättre att ni arbetar med riktiga problem? Eller får ni betalt för att sitta framför en dator? Bör ni inte träffa ungdomar på riktigt och faktiskt prata med dem. Hur kan ni veta vem ni pratar med? Kan ni verkligen säkerhetsställa hens identitet genom en chatt?
För varje kritisk fråga från vuxenvärlden blir vi bara mer och mer övertygade att det är just på den här arenan vi behövs.
Nätet- det där som förkastas som en virtuell värld där känslor inte blir lika sårade eller där vuxna inte behövs. Den enda arenan där vi släpper in våra små barn själva utan att ta reda på vilka de möter eller pratar med. Utan att ge dem verktyg att hantera situationer som kan uppstå. Trots de senaste årens stora händelser såsom Instagram målet, Husby, Kumla, där unga människor fått sina liv slagna i spillror. Trots att händelser på nätet, på forum och i chatt tagit fysiska konsekvenser så frågar sig fortfarande allt för många vuxna om de verkligen kan, får och vill möta unga via nätet.
För oss är arenan oviktig, vi arbetar för ungas bästa. Om det är via en App eller en parkbänk i en förort spelar egentligen ingen roll. Vi ska stötta, lyssna och slussa till hjälp.
Gabriella Graflund – Fältsekreterare Tjörn