Runt om i Sverige arbetar vi inom olika fältgrupper med att förebygga problem och stötta ungdomar genom att arbeta uppsökande i offentliga miljöer. En typ av problematik vi arbetar med är brukandet av cannabis. I detta inlägg kan du läsa fem berättelser om vad vi upplever på fältet.

Jag ser dig på andra sidan torget. Det var länge sedan sist och jag har hört att du varit på behandlingshem. Du ser tunn och sliten ut. Du är iklädd en lite för stor täckjacka och när du ser mig drar du upp kapuschongen och gömmer dig i den. Våra blickar möts för ett ögonblick och du fattar att jag känt igen dig. Jag vill gå fram och hälsa, fråga hur du mår. Men du tvekar och sekunden senare nickar du kort mot mig och drar snabbt runt hörnet och försvinner. Första gången vi sågs var du bara tio år gammal. Du log alltid och din blick var full av bus. Du hade en underbar humor och alltid ett skämt på lager. Men redan då var jag orolig för dig. Jag vet att du hade det tufft hemma och skolan fungerade inte alls. När du var tolv hittade du haschet, eller om det var det som hittade dig. Jag gissar att du kunde fly in i ruset och glömma det svåra för en stund. Det dröjde dock inte länge förrän det som befriade dig för en stund blev en grymmare slavdrivare än livet själv. För problemen fanns ju kvar, men nu hade du även beroendet att tampas med. Jag möter din blick och det är som att titta ner i en brunn av skam och hopplöshet. Gnistan och buset har slocknat för längesedan. Jag önskat att du kan hitta glöden igen. Vill du så hjälper jag dig gärna leta. Det är vi skyldiga den där tioåringen; både du och jag.

Ni går i mellanstadiet. Vi ser er ute nästan varje gång vi jobbar kväll. Ni väljer att hänga på samma platser som de äldre ungdomarna är på, de som går i högstadiet och gymnasiet. Under året som gått har vi sett att ni kommer närmre varandra. Ni har gått från att hålla er i utkanten till att hänga med dem. Mot slutet av ett arbetspass i helgen träffade vi ett par poliser som precis förhört en äldre ungdom som rökt cannabis. Ungdomen hade sagt att flera yngre brukade vara med och tjata om att få smaka. Ibland fick de det och ibland inte. ”Men de slutar aldrig tjata”. Även om inga namn nämndes tänkte jag på er. På hur de val ni gör idag utifrån de kunskaper ni har nu kan komma att påverka resten av era liv.

Utanför bussterminalen brukar du stå och röka, ofta med äldre kompisar med historia av narkotika. Min kollega har bra kontakt med en av dina vänner som kommer fram och hälsar på oss. Du kommer också fram, huva över huvudet och mörk under ögonen. Först tvekande men sedan hälsar du på oss med ett ansträngt leende. Din vän vill ha information om hur det går till när man söker stöd från socialtjänsten. Ett par veckor förlöper och du ser att må lite bättre ut, rakare i ryggen och ler bekvämt. Ibland stannar du upp och pratar med mig. Du berättar vid ett tillfälle att skola inte längre är aktuellt sedan sjukskrivningen. Sedan ser jag dig allt mer sällan. Det verkar som att något hänt, du verkar må sämre. Du hälsar inte lika glatt längre, undvikande och med snabba ögonkast vänder du mig ryggen. Jag får höra att du har regelbunden kontakt med socialtjänsten och att du sköter dina möten exemplariskt. På socialtjänsten uppger de att de vet att du haft det svårt men att samarbetet mellan socialtjänsten och BUP inte har fungerat på ett sätt som någon av dem är stolta över. En eftermiddag när jag slutat jobbet står du vid bussterminalen, jag är stressade. Redan 50 meter bort kan jag känna en söt och tung röklukt. Dina ögon är högröda och du försöker ta dig där ifrån men står kvar och spelar oberörd. Jag ler bekymrat för att förmedla att jag förstår men hälsar bara i förbi farten. Nästa gång jag träffar dig, berättar jag att jag gjort en orosanmälan till socialtjänsten, jag ser att du blir besviken och arg, ”Aja, gör det då” säger du. Efter det förlorade vi kontakten, men orosanmälan gjorde att socialtjänsten idag tar din problematik på större allvar och du har fått hjälp. Din kompis pratar fortfarande med mig ibland. ”Vad är grejen med att man inte får röka på ibland?” frågar din kompis. ”Jag förstår att det kan vara spännande men cannabis är olagligt och dåligt för dig” svarar jag. ”Haha, meh! Alkohol är så sjukt mycket farligare!” säger din kompis och kollar snett på mig. ”Mitt intresse är inte att jämföra vad som är mest farligt, både alkohol och cannabis är farligt och skapar stora bekymmer. Speciellt för de som är i er ålder och är arbetslösa.” Jag pausar och frågar ”Känner du någon som använder cannabis och mår bra?”. Det kunde inte din kompis svara på.

Jag önskar att jag inte hade behövt hälsa på dig på ett sjukhus. Jag önskar att ditt liv såg annorlunda ut. Att du var så långt ifrån kritvita kala väggar, vakande personal dygnet runt, starka mediciner, sönderskurna armar och psykiatrin, som möjligt. På andra sidan den tunga glasdörren står du och väntar på mig. Det blir ett glatt återseende men det går inte att undgå att vi båda önskar att vårt möte varit under andra omständigheter. Vi pratar om vad som är grunden till allt detta. ”Drogerna har förstört allt” utbrister du. Jag kan inte annat än att hålla med. Hade inte dina föräldrar haft fullt upp med sitt drogmissbruk, hade du haft en trygg uppväxt, hade du inte mått så dåligt så du i tidig ålder började självmedicinera med cannabis, hade drogerna inte gjort att allt bara blev värre, då hade vi kanske inte suttit här idag. Jag vet att din kamp mot psykisk ohälsa och mot drogerna kommer fortsätta. Jag vet att du kommer klara det. Du visar mig din nya tatuering. ”NO DRUGS” med stora snirkliga bokstäver.

En period jobbade jag på ett boende för personer med missbruk. Du var en av de lite yngre som bodde där, runt 30 år. Varje dag fick du gå ut och ”ta en promenad”. Det var ett drogfritt boende, men du var duktig på att dölja ditt beroende. Jag tyckte att du verkade ganska ensam, du var ofta hemma och fick aldrig besök. En gång visade du en bild på din son, som du alltid bar med dig i plånboken. Du såg stolt ut, men samtidigt ledsen. Ni hade ingen kontakt, ”man kan inte ta hand om ett barn när man är ett barn själv”, sa du när jag frågade varför. Du berättade också att du var tvungen att röka cannabis varje dag för att känna dig någorlunda normal, och när drogtester infördes så var du tvungen att flytta. Boendet var ditt hem och du ville bo kvar, men du kunde inte sluta röka, även om du faktiskt gjorde tappra försök. Du ska veta att jag tänker på dig ibland och undrar hur det blev för dig.

Författat av:

Annie Billingsdal, Kristin Blom, Johan Andersson Berg, Martin Eidensten och Martin Wramsby

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.