Vad är en ungdom? Bestäms det biologiskt, psykiskt eller socialt? Ungdomarna vi jobbar med är upp till 18 år. Du är myndig när du är 18 och du får köpa alkohol på systemet när du är 20. Till ungdomsmottagningen i kommunen där jag jobbar, är personer upp till 25 år välkomna. SJ tycker att en ungdom är upp till 26 år, i vissa sammanhang är en 29-åring fortfarande ungdom och ibland till och med en som är 34 år. Ungdomsbegreppet är med andra ord ganska flytande. Från att det tidigare inte ens fanns ungdomar, först i början av 1900-talet blev ”ungdomar” ett begrepp, så har ungdomstiden förlängts. Idag kan ungdomstiden ses som en period då barndom övergår till något slags vuxenliv, då en person sakteliga förväntas ta mer och mer ansvar över sig själv och sin tillvaro.

Och just det där med ansvar och mognad har jag tänkt en hel del på. Ungdomar behöver ta mycket ansvar, på många områden i sitt liv. De tar ansvar för sin skola när de ska vara medbestämmande kring hur den ska utformas, och vad de ska göra med sitt liv behöver de veta när de är 14-15 år och väljer gymnasium. De tar ansvar för sin fritid när de förväntas vara delaktiga i utformandet av fritidsaktiviteter. Sedan behöver de ta ansvar för sina relationer när vuxna inte finns närvarande för vägledning och stöd.

Sedan finns det de som, utöver allt detta, behöver ta ansvar hemma. De som har föräldrar som inte tar sitt vuxenansvar av olika anledningar. Där ungdomarna får ta ansvar för sina småsyskon och ibland till och med för sina föräldrar. I höstas var jag på en föreställning som handlade om ungdomar som hade en förälder med psykisk ohälsa. Det handlade om ungdomar som det gick dåligt för i skolan, som kanske var våldsamma, elaka, stötte människor ifrån sig eller isolerade sig. Men som kom hem till sin berusade pappa och gjorde allt för att skydda sin lillebror, eller som inte ville besöka sin mamma på sjukhuset som precis försökt ta sitt liv. Ungdomar som fick vara stora alldeles för tidigt, som fick ta ansvar för situationer de var för små för att hantera, som fick vara vuxna när de egentligen skulle behöva vara barn.

Så tänker jag på flera av de ungdomar som jag möter. Som har det precis såhär. Som får ta ansvar i en tillvaro där de inte ska behöva ta något ansvar. Som har tvingats bli mer vuxna än sina föräldrar. Som måste vara stora men som egentligen behöver vara små. Som är så kloka att jag ofta tänker att de lär mig mer än jag lär dem.

Ser man ungdomstiden som en process då barn ska bli vuxen så vill jag sakta ner den processen så mycket det bara går. Vissa säger att det behövs tid för att bli vuxen. Jag säger att det behövs tid för att bli ung.

Kristin Blom- Fältgruppen Lerum

Inläggets titel lånad från ovan nämnda föreställning med samma namn.

2 svar

  1. Du har så rätt Kristin, jag har idag suttit och klurat på hur mkt vi kräver av de ensamkommande ungdomarna som vi möter, de som är över 18 år förväntas ta ganska mkt ansvar över sin situation. Samtidigt är de i ett nytt land, ska lära sig ett nytt språk, försöka förstå vår byråkrati och bearbeta allt de varit med om. Är det rimligt? Jag tycker inte det.

    1. Jag håller med! Pratade med en som jobbar på ett boende för ensamkommande om just detta. Att de ungdomarna blir ganska lämnade åt sig själva. Han skulle skriva sin uppsats i sin fritidsledarutbildning om det här, vilket jag tycker är bra! Det behövs uppmärksammas hur utelämnade de blir åt ett system de inte känner till, i “papperslandet” som han kallade det. Med det som de har med sig. De som är över 18 och får eget boende blir ofta lämnade, utan vidare stöd. Nej, det är inte okej någonstans.

Lämna ett svar till Jenny Aleryd, Fältgruppen City Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.