Finns säkert de läsare, social arbetare och fältgrupper, som har ett omfattande arbete av att skicka in orosanmälan. Att arbetet med orosanmälan kan säkert variera kraftigt beroende på viken typ av befolkningsklimat och område fältgruppen eller det sociala arbetet utförs inom. Jag å andra sidan har under den tid jag jobbat inom socialt arbete hunnit med fyra stycken orosanmälningar av ungdom, alla under de senaste fyra veckorna.
Jag vet att det finns de som drar sig för att göra orosanmälan på grund av det upplevs som jobbigt. Jag tycker också det är jobbigt att göra orosanmälan. Tidigare har jag pratat med fritidsledare om vikten av att göra orosanmälan utan att egentligen själv gjort en anmälan. I dessa fall har det handlat om att ungdomar använt alkohol eller droger vilket även mina orosanmälningar har handlat om.
Det kan kännas som att orosanmälan ställer till det för ungdomen i stunden. Det jag upplever som jobbigt är inte att faktiskt göra anmälan, som jag vet kommer gagna ungdomen i det långa loppet rankhaya.com. Mitt problem är av en till synes mer självisk karaktär. Jag vill inte att min relation till ungdomen skall skadas. Mina kollegor försäkrar mig om att de har sällan fått större problem i relationen till ungdomar där det förekommit orosanmälan men trots detta så oroar jag mig. Tror det handlar om att jag upplever mig investerat tid och känslor i relationerna som jag är inte vill förlora (utifrån ett professionellt aspekt).
Hittills har jag inte märkt av några större problem i de relationer där jag gjort orosanmälan. Tvärtom skulle jag vilja påstå, en av dem som jag inte kände särskilt väl innan orosanmälan upplever jag idag är mer kontaktsökande än tidigare. Sedan kanske detta helt beror på vad för typ av relation du som fältare har till ungdomen, vad för typ av händelse det handlar om och deras generella relation till myndigheter.
Dela gärna du också dina tankar och upplevelser, dåliga och goda, om att göra orosanmälan!
Martin Wramsby – Fältgruppen Partille