På mitt fält, där jag arbetar, träffar vi ungdomar från hela stan. Vi spenderar stor del av vår tid i Nordstan som är ett köpcentrum i centrala Göteborg. Nordstan har i skrämmande rubriker beskrivits som ”Göteborgs farligaste fritidsgård”. Jag skulle inte säga att det är ett fantastiskt ställe att hänga på, men där finns fantastiska ungdomar som verkligen ser varandra.
Det är en tidig kväll och affärerna runt omkring har inte stängt. För ovanlighetens skull ser vi ett gäng tjejer som sitter i den stora trappan, emotrappan som den kallas. Vi känner de flesta och när vi hejar förstår vi att det är något som inte står rätt till. Där finns en tjej som vi inte känner och som de andra tjejerna är oroliga för. ”Hennes kille har lämnat henne!” ”hon är helt själv”, ”hallå, ni måste hjälpa henne”, ”kan inte ni prata engelska med henne, hon kan inte svenska”. Vi får prata lite med tjejen och försöker förstå vad som hänt. Hon har precis kommit till Sverige från Norge tillsammans med sin pojkvän. De bor i en bil och flyttade ifrån Rumänien för ca ett halvår sedan. Nu vet hon inte var pojkvännen är. Hon har ett id-kort och lite pengar men vet inte var bilen står parkerad, vet inte om pojkvännen kommer tillbaka och kan inte få tag i honom.
Vi försöker hjälpa på alla sätt vi kan, men flickan svarar artigt att hon inte behöver vår hjälp och ska vänta där hon sitter. Ungdomarna som står runt omkring har blivit fler och alla frågar hur tjejen mår, om vi inte ska hjälpa henne. Jag blir lite störd å tjejens vägnar att det samlas så många runt omkring henne, att de bara är nyfikna och tränger sig på. Jag om min kollega väljer att stanna i närheten men lämnar just den gruppen.
Vad händer? Jo, en tar av tar av sig jackan och lägger runt tjejens axlar, flera frågar om hon vill följa med ut på en cigg, två tar armkrok på henne och tjejen är inte ensam längre. Hon blir eskorterad och uppvärmd av 10 andra tjejer mellan 13-15 år. När de frågar oss vad vi kan göra för att hjälpa svarar vi att de själva nog hjälper henne bäst just nu. De tar över situationen och tar på sig ansvaret för att en okända tjejen ska må så bra som möjligt. Hon är välkommen i gruppen.
Ungdomarna vi träffar kommer som sagt från olika ställen av stan, ser olika ut och kommer från olika familjeförhållanden. När vi som professionella får frågan om varför ungdomar väljer att hänga i Nordstan blir vårat svar att de söker sig till andra som liknar sig själva. De söker sig till andra som förstår hur de har det. Jag tror det är därför de så snabbt sluter upp kring en ensamma tjejen på emotrappan. Hon känner sig ensam, mår inte bra och de känslorna känner de andra ungdomarna igen.
De jag möter på mitt fält kommer ofta från en röra av jobbiga relationer och de visar på alla möjliga riskbeteenden. Jag säger inte att det är en bra miljö att hänga i kväll efter kväll men de unga hittar ett lugn i att de inte är annorlunda inför varandra.
Någon dag efter vi träffat tjejen på emotrappan förklarade en ungdom som tidigare hängt i Nordstan för mig ”Ja men du vet, vi hängde i Nordstan för att inte känna oss ensamma. Här var det inte kostigt att jag hade det skit hemma och andra förstod utan att jag behövde berätta om jag inte ville. Vi blev som en familj”.
Den ensamma tjejen som satt på trappan blev senare upphämtad av sin kille. Hur hon har det idag vet jag inte men den empatin de andra ungdomarna visade för henne är något som nyanserar tidningarnas rubriker om ”Göteborgs farligaste fritidsgård”.
Mia Sundkvist, Fältgruppen City Göteborg