Hade nyligen förmånen att prata med en äldre ungdom som jag känt sedan han gick i mellanstadiet. Så som det ganska ofta blir när man träffar äldre ungdomar så kopplar de tillbaka till gamla händelser och saker som varit viktiga för dem. Ganska ofta blir det samtal om läger, projekt eller dramatiska händelser.
Den här gången pratade vi om ett läger vi var på för några år sedan. Killen ifråga hade då brutit mot reglerna upprepade gånger vilket till slut ledde till att jag blev väldigt arg och skällde ut honom rejält, eller för att använda hans ord.
”Johan, kommer du ihåg den där gången vi var på läger och du blev arg på mig och tappade det?”
Jag mindes den gången väldigt bra och vi pratade vidare om varför jag hade blivit arg och även om hur han hade reagerat med ilska tillbaka och en massa andra tjuriga känslor. Vi pratade också om hur vi gick vidare och blev sams igen. Han reflekterade kring att han faktiskt i efterhand tyckte det var viktigt att vi ledare sa ifrån den gången.
”Det känns skönt att ni faktiskt bryr er… på riktigt.”
Jag frågade vad han menade med att vi (jag och mina kollegor) brydde oss på riktigt. Kan man bry sig på låtsas?
Han tänkte efter en stund, och sedan förklarade han det med att han kände så eftersom vi visade inför ungdomarna att vi blev arga, ledsna och även glada, över saker de gjorde. Att det kändes äkta. Hade vi bara med ord sagt och beskrivit att vi var arga så hade det inte känts på samma sätt.
Jag har funderat lite kring detta och tänker att han beskriver är något väldigt viktigt. När man är ”professionell” så bär man alltid en mask som också gör att man bibehåller en viss distans till dem man jobbar med. Den här distansen är i sig inget dålig, utan något som är helt nödvändig när man jobbar med människor. Utan den skulle relationen till de människor vi jobbar med kunna bli väldigt komplicerad, och vi skulle antagligen ta beslut utifrån mer personliga och känslomässiga önskemål. Det skulle också kunna bli väldigt jobbigt att härbärgera alla tunga känslor kring ungdomar och barn som har det väldigt svårt och far illa.
Men ibland är det nog bra att vi tappar det; att vi tappar vår professionalitet och visar oss naket mänskliga. För även om vår professionalitet är ett skydd både för oss själva och de vi jobbar för så kan den där distansen också göra att vi inte når hela vägen fram i vårt relationsskapande.
Min ungdom sammanfattade det väldigt bra i slutet av vårt samtal.
”Johan, du och jag har alltid haft bra kontakt, men jag tror att efter den gången på lägret så kändes det som att den blev djupare och mer på riktigt.”
Johan – Fältarbetare, Angered.
Det är så himla viktigt att visa att professionella bara är människor precis som alla andra och också kan tappa det. Tänker på den faktorn att en del av vårt arbete handlar om att vara förebilder. Det är viktigt att visa för ungdomarna att de personerna vi är inte är människor utan brister. Hade vi varit det hade vi varit ouppnåeliga förebilder och det hade ju inte varit så lyckat.
Fin text Johan! Det låter som att du och ungdomen har en härlig relation =) /Annie Billingsdal