Jag har sedan några veckor tillbaka pratat om att starta ett nytt projekt tillsammans med en fritidsledare i kommunen där jag arbetar. Vi skall anordna en gruppverksamhet tillsammans med ungdomar. Det enda vi egentliga bestämt hittills med gruppverksamheten är att vi skall fånga upp nya ungdomar och hitta på saker med dem.
Min arbetsbana inom socialt arbete har inte varit spikrak, det var först efter gymnasiet som jag bestämde mig för socialt arbete, jag pluggade naturvetenskap på gymnasiet. En anledning till att jag fann intresse för på naturvetenskap var för att jag och mina vänner intresserat oss för att bygga hemmagjorda bomber, som den landsbyggdspöjk jag var och är. Att sitta i skolan och lära mig saker utan att förstå vad de skulle vara bra för var jag likgiltig inför. Först när jag förstod att kemi kunde användas till något ”coolt” fick jag upp intresset för det, visserligen på helt fel sätt och som tur var hände aldrig några olyckor. Därför är det nu viktigt för mig att det faktiskt blir ett tema på verksamheten som är intressant och lätt att relatera till, helst inte olagligt också.
Tillsammans med min kollega är det min vilja att vi fokuserar på att få ungdomar att förstå vad som händer när du är en del av en grupp och vad det innebär att bli en del av gruppidentitet. Vår tanke hittills är att temat kommer krets kring filmer, som i sin tur har sitt egna budskap om gruppsykologi och speciellt hur ungdomsgrupper fungerar. Kanske utöver detta kombinera detta men något material publicerat av myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (mucf). Sedan jag började arbeta som fältsekreterare i Partille i början på hösten, har jag plöjt genom en hel del olika metodmaterial och rapporter från bland annat mucf för att hålla mig uppdaterad.
Materialet ”Inget att vänta på” är ett jättebra material som handlar om gruppverksamhet riktad mot våld bland ungdomar och vad du bör tänka på när du startar upp en sådan verksamhet. Dock blev jag ganska upprörd över följande text från detta material om killar som begår brott i grupp:
”Baksidan av detta resonemang är att killar dels kan slippa undan ansvar, dels själva börja förringa sitt gruppbeteende. Vill det sig riktigt illa kan förövare få mildare straff om det går att bevisa att det fanns ett grupptryck. Vad signalerar vi då till killar: att killar i grupp kan ta sig rätten att agera kränkande och våldsamt om de kan presentera sig som sjysta killar på tu man hand?” (Inget att vänta på, MUCF, 2014)
Lustigt nog tänkte jag att den gruppverksamhet jag vill driva skulle handla om motsatsen. Att försöka förstå sig på gruppbeteendet och inte döma på förhand att individer i frågan kommer försöka dra nytta av begå brott i grupp. Att stärka ungdomar att identifiera när de faktiskt dras in i gruppidentiteten och att förstå att de känslor som förekommer inte nödvändigtvis behöver var dina egna utan kan finns i gruppens gemensamma identitet. När det gäller människor så är det tyvärr inte så enkelt att ett plus ett blir lika med två, svaret kan bli något helt nytt som inte fanns där tidigare. En gruppidentitet är ett fenomen som inte skall förringas men inte heller vara en ursäkt. Författarna av detta material, Mucf, har dock redan bestämt att bortse från grupptryck på grund av att de tycker att det är viktigt signalera att killar i grupp måste förstå att de får kommer bli straffade precis som alla andra.
Vad tycker ni? Skall lagen ta hänsyn till grupptryck?
För er som fundera över detta eller har en egen verksamhet där konsekvenser av brott är på tapeten som vill jag varmt rekommendera en serien med Leo Razzak och Dona Hariri som vänder sig till ungdomar:
http://www.ur.se/Produkter/167100-Justitia-Brott-i-grupp
Martin Wramsby
Fältgruppen i Partille kommun
Ett svar