Jag var på en hiphopspelning i Stockholm. Vid bordet bredvid mig och min vän satt ett grabbgäng, alla dryga 20 från en av Stockholms förorter. Vi började prata om livet och allt som tillhör. Jag fick ganska snart frågan om vad jag arbetar med. Jag berättade att jag arbetar som fältarbetare. När jag precis tänkte påbörja mitt vanliga tal om att jag arbetar med ungdomar som hänger på stan osv osv, blev jag avbruten av en lång skrattsalva. Killarna kollade på varandra och en av dem utbrast ”Vi vet mycket väl vad en fältare är”. De berättade att de alla är ”sådana” som jag arbetar med.
I samtalet om fältarbete frågade en av killarna om jag hört låten ”Stationen”. Jag har lyssnat på den många gånger och har så länge jag arbetat som fältare tänkt på mitt jobb när den strömmat ut ur högtalarna. Med ett leende på läpparna sa han, ”Den har räddat mitt liv”.
Efter mötet med dessa killar har jag lyssnat på ”Stationen” och inte kunnat sluta fundera på vad det var som var så viktigt med denna låt. Jag antar att killen identifierade sig med något i texten, mer än att de sjunger om att de softar på stationen. Eftersom jag aldrig kommer få veta vad det var han fastnat för i låten så började jag istället fundera på vad det är som jag själv fastnar för. Jag har kommit fram till att det främst är ett stycke som tilltalar mig mest.
Ser det så klart från långt håll det är centrum/
Fastnar där i timmar stationen är ett väntrum/
Men vem vill gå, vem vill hem? Inte jag och/
Vart ska jag dra här blir jag accepterad/
Det är slutdiskuterat vill inte höra något mera/
Äldre förstod mig ej, ej från samma era/
För mig förmedlar detta stycke en del av den gemenskap, acceptans och värmen som delas mellan ungdomarna jag möter i Göteborgs citymiljöer. Att känna att man tillhör en gemenskap och att man blir accepterad för den man är kan definitivt rädda liv.
Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg