Jag är en person som gillar att kunna sova tills jag vaknar, dricka kaffe utan att stressa för att efter det titta på tio serieavsnitt i rad. Men när jag inte jobbar går jag ofta runt och funderar på saker som: har han någonstans att sova nu i helgen? Jag hoppas, hoppas att hon kan få en placering var som helst så hon slipper bo hemma. Gjorde jag rätt i som frågade om pappan är alkoholist? Kan inte soc hjälpa henne bort från torskarna? Jävla sociala arv. Kan skiten aldrig ta slut? Skitsystem!
Oavsett om jag är borta från jobbet två dagar i sträck eller kommer tillbaka från veckolång semester så innebär jobbet alltid att bli välkomnad till verkligenheten. Det är ofta en verklighet som många gånger tycks vara osynlig för de som har makten att utåt beskriva hur vårt samhälle ser ut. De jag möter i mitt arbete är allt mellan 12 år och upp till 22. Det är stora grupper av ungdomar som rör sig i min arbetsmiljö och de flesta känner varandra. Kanske inte vid namn, men för att de alla är där och hänger på samma yta. Oftast är det de har gemensamt inte mer än ett dåligt mående. Men de känner igen sig själva i varandra, känner sig mindre ensamma tillsammans och har ofta rätt så kul ihop.
Deras vardag innebär ofta att balansera på en osynlig gräns mellan att klara sig eller att snubbla till och råka riktigt illa ut. De är barn och omvärlden klarar inte av att hantera deras livssituationer eller att ge dem trygghet. Gubben i kiosken, som säljer cigg till minderåriga, har börjat ge bort gratis cigg till småflickor i utbyte mot kramar och pussar. Gubben har tagit någon mellan bena och har slickat en annan på brösten. Ungdomarna vill inte anmäla för han hotar med att motanmäla för snatteri. En 19 åring firar sin 2 åriga hemlöshet. En tredje vågar inte åka hem för mamma är full, men vågar heller inte ringa pappa för han blir arg om han får reda på att mamma dricker igen.
Det ingår i en socialarbetares roll att hjälpa de som själva har svårt att föra sin talan, att göra deras röster hörda. Det är en av de viktigaste anledningarna till att vi nu startar den här bloggen!
Verkligheter ser olika ut men det gemensamma är att den verkligheten som ofta beskrivs för den breda massan inte är en verklighet som de ungdomarna jag möter delar. Det fria skolvalet är inget som gör skolgången lättare för ungdomarna jag möter. Snarare tvärt om. Bostadsbristen är akut och den olidliga arbetssituationen på många socialkontor gör att ungdomarna på ett år kan ha fem, sex handläggare och på den tiden bara bli kallade på möte en gång. Då är det ingen som får reda på att droganvändandet har eskalerat eller att hon har börjat träffa män som betalar för hennes sällskap.
Mia Sundkvist – Fältgruppen City, Göteborg